c/o Jens Fager

Jens Fager var Konstfackstudenten som gjorde världssuccé med sina grovhuggna stilmöbler i lysande kulörer. Numera väger han samman funktion, surrealism och elegans i designprojekt som tar honom från catwalken till köksbänken. Plaza möter honom bland äppelträden i Ängelholm för att se om han lever som han lär.

Trädgårdens prunkande rabatter visar sig vara färgbadet före reningen. När Jens Fager slår upp dörren är det till en studie i vitt. Genom bottenvåningens vida rymd sugs blicken mot ett par karmstolar i grått. Upptakten kunde inte vara mer passande. Det var just denna stol som 2008 satte den internationella designbranschen i spinn. Med våghalsig teknik hade han skulpterat karmstol, kandelaber och bord i bandsågen på Konstfack, en tolkning av barndomshemmets gustavianska fåtölj. Till priset av ett par tilltufsade fingrar fick kollektionen en grovt tillyxad finish, som kom den direkt från snickarboden. Presenterad på Milanomässan utgjorde den en rå sensation av humor, hantverk och historia. Varför blev genomslaget så starkt?

Jens Fager Raw karmstol

- Jag tror att många kan känna igen sin barndoms former och det svenska kulturarvet. Samtidigt är den kaxig med sin ruffa, bandsågade yta. Och så är det kulörerna i grått, gult och grönt som ger ett närmast grafiskt uttryck, säger Jens Fager.

Dottern Estelle, tio månader, reser sig från golvet och slår näsan i den berömda stolen, som både hunnit hamna i en inredning av Philippe Starck och på Röhsska museet i Göteborg. De senaste åren har Jens Fagers revolt mot designindustrins slimmade estetik och polerade ytor tagit honom till utställningar i London, Tokyo och Toronto, medan holländska trendgurun Li Edelkoort utnämnt Raw till designklassiker.

Den första tillverkningen höll han själv i hos ett litet snickeri, och signerade varje stol för hand. Nu står danska Muuto som producent. Med ett pris på cirka 10 000 kronor ligger den handgjorda stolen närmare ett exklusivt samlarobjekt än massproducerat vardagsting. Fast Jens Fager är inte intresserad av att dra gränser mellan design som konst och bruksföremål.

- Jag menar att även om man ritar en produkt som produceras i flera hundratusentals exemplar kan den äga en stark konstnärlig ådra, det behöver inte bli anonymt och maskinellt. För mig är funktionen viktig. Är det en stol ska den gå att använda, och vara bekväm att sitta i.

Blicken blir lyrisk under den pojkaktiga kalufsen när han talar om kvaliteterna i Åke Axelssons möbelkonst, vars stolar omger det stora slagbordet som en gång stått på Krapperups slott. Här i trävillan från 1940-talets början har var sak sin plats och funktion. I den numera öppna planlösningen skymtar Jasper Morrison, Tom Dixon, Jonas Bohlin och Josef Frank. Men de har inte anlänt utan strid. Hustrun Sarah är också formgivare, på Ikea i Älmhult, och diskussionerna har gått heta. Fast känslan för äkta material, det hållbara och genomarbetade, är gemensam. Som i Börge Mogensens tidlösa Spanska stol framför den öppna spisen.

- Jag känner igen mig i den, i lädret och stadigheten. Den kan hålla hur länge som helst, säger Jens som länge gått och suktat och i våras tog chansen när ettan mitt i Stockholm byttes mot trädgård och svängrum i skånska Ängelholm.

Här i Sarahs hemstad stöttar hennes mamma med barnpassning i sitt galleri och bed breakfast vid stranden, medan jobbet i Småland finns inom pendlaravstånd. Jens å sin sida har nio minuter till flyget som tar honom till Stockholm och studion i en gammal charkbutik i Björkhagen. Född i Katrineholm är han van vid småstadens lugna tempo. Fast då utgjorde det en drivkraft att ge sig av.

- Det var den klassiska viljan att bryta sig loss från det lilla, trånga samhället. Man hade inget att förlora, och det har varit min styrka. Jag har levt under devisen att vill man något tillräckligt mycket, så är allt möjligt. Det är bara att ge sig fan på det.

På väggen i arbetsrummet hänger en klarblå John Kandellstol, ”en formgivare man sneglat rätt länge på”, medan en flitigt använd KG Nilssons Färglära, toppar boktraven på bockbordet. Om ungdomens pedantiska period satt sina spår i hemmet så får man här inne lov att måla och stänka färg på golvet. Det fria skapandet sätter Jens Fager högt. Bland förebilderna nämner han sin tidigare professor Jonas Bohlin, men också italienske Enzo Mari.

- För det fina mötet mellan det konstnärliga och hyperindustriella.

Under skoltiden gav en utbytestermin i Japan starka impulser.

- Landskapet, hantverkskunnandet, kulturen tilltalar mig, det vackra och poetiska. Men också förmågan att fokusera på att bli riktigt bra på något, och sedan köra hundratio procent.

Från början ville han bli kock, landets bästa, och öppna egen restaurang. Han gick restauranglinjen, jobbade sig upp i Oslo, på Operakällaren och Berns. Samma målmedvetna driv präglar hans formgivning. Erfarenheten från åren vid spisen märks när han demonstrerar en serie mixerskålar och köksredskap vid det egna kökets marmorhäll. Uppdragsgivaren Rigtig, ett undermärke till danska Stelton, har en tydlig miljöprofil. Materialet är till hälften bambufiber och till hälften melamin. Det ska vara elegant och praktiskt. Ingen detalj är oväsentlig. En sådan degskrapa ritar bara den som är van att knåda själv.

Numera har han två medarbetare i studion. Uppdragen skiftar, från att regissera en möbel- och modevisning på catwalken under fjolårets designvecka i Malmö, till proffsverktyg för bartenders eller inredningar för kontor och restaurang.

- Jag vill hitta kärnan i verksamheten, förstå funktionen och bygga en berättelse kring det. Ge arbetsglädje genom praktiska lösningar och material som tål slitage. Men det ska också vara något som berör, med humor, surrealism eller poesi.

Intresset för det oförutsägbara går igen i väggarnas grafiska blad med bisarra motiv från medstudenter på Konstfack, liksom i karmstolen Raws skruvade formspråk. Kontrasten är tydlig till lamporna i taket. De tillhör serien Lens som han ritat för svenska Zero, vita och diskreta med stark integritet. Fast konsekvensen finns där, både i hans arbete och hem. För det är i just detta spänningsfält mellan saklighet och humor, industri och hantverk som Jens Fager trivs.

Carolina Söderholm

This entry was posted in form och design, kritik och journalistik. Bookmark the permalink.

Comments are closed.