När kitteln kokade över – fribrytarna inom 1960-talets form och design

Kaffekannor formgivna av Sigurd Persson, Kockums, 1960-tal. Foto: Märta Thisner/Gustavsbergs porslinsmuseum
Kaffekannor formgivna av Sigurd Persson, Kockums, 1960-tal. Foto: Märta Thisner/Gustavsbergs porslinsmuseum

I det tysta förevisas en revolution på Form Design Center i Malmö. Låt inte de prydliga podierna bedra. Utställningen ”Fribrytarna” ger en glimt av 1960-talets nydanare inom form och design. Synd bara att den är så städad i sin uppsyn. Föga anar man den nerv och frustration som drev utvecklingen framåt. För femtio år sedan bröt formgivare och konsthantverkare ny mark och gjorde uppror mot den svenska modernismens svala måttfullhet. I deras händer blev materialet levande, bångstyrigt, personligt – rentav fult – medan industrins massproduktion blev den socialt engagerade designerns verktyg, gärna i plastens färgglada kulörer.

På sitt sätt påminner revolten om det tidiga 2000-talets designdebatt. Mitt i välfärdssamhällets konsumtionsyra var plötsligt den goda smaken ifrågasatt, liksom brukskonstens praktiska nyttoperspektiv och exklusiva samlarobjekt. Istället för graciösa silverkannor och slipade kristallglas, förvandlade 1960-talets silversmeder, keramiker och glaskonstnärer sina ateljéer till sjudande, expressiva laboratorier.

Ringar utförda av Claës E. Giertta. Foto: Märta Thisner
Ringar utförda av Claës E. Giertta. Foto: Märta Thisner

Ta Sigurd Perssons ringar som konstverk, prydda med extravaganta former och klasar av klot; guld, silver, almadiner som materialen sällan skådats förr. Eller Claës E Gierttas knottriga smycken, likt en formens science fiction, klingande av futuristisk arkitektur, abstrakt geometri och organiska eruptioner. Lika tydlig är djärvheten på keramikens område. Hertha Hillfons lerskulpturer tycks byggda av drivved och drömmar, ett havererat Nimis eller glansigt korallandskap. Samtidigt göt Anders B Liljefors sina former i sanden, brutala och sträva, med uttryck av en uråldrig naturkraft.

I detta lustfyllda, fysiska tänjande av materialets egenskaper skiljer de sig från dagens radikalt sinnade formgivare, inriktade på konceptuell eller ekologisk design, med kollektiv som Front, Uglycute, Apocalypse Labotek och We work in a fragile material i spetsen. Men gemensamt för båda uppbrott – 1960-talets och samtidens – är frigörelsen från det svenska designarvet. Ett arv som går tillbaka till 1920- och 30-talens internationellt framgångsrika konstindustri och dess vackra vardagsvara. Stilen, elegant och funktionell med kvalitetsstark hantverksgrund, har gått under beteckningar som Swedish Grace och under 1950-talet, Scandinavian Modern. Det senares strama former, blonda träslag och ljusa färgskala dominerar i nyfunktionalismens tappning i hög grad än idag.

Hertha Hillfon, keramisk skulptur, examensarbete från Konstfack, cirka 1959. Foto: Märta Thisner
Hertha Hillfon, keramisk skulptur, examensarbete från Konstfack, cirka 1959. Foto: Märta Thisner

Men 1960-talets formgivare ville annorlunda. Med deras arbete trängde omvärlden, politiken, och den fria konsten in i materialet. Glaset blev tjockt, färgat och bubbligt, glasyrerna krackelerade och rann, medan textilen fylldes av häftiga, sneda stygn. För dem handlade det om att finna en ny position i efterkrigstidens expansiva folkhem, med begynnande lågprisimport och en svensk glas- och textilindustri i kris. Istället för att som tidigare ha kombinerat unikt konstgods med serieproduktion delades yrket nu i två fält: konsthantverkaren i sin ateljé och designern knuten till en industri.

Båda yrkesgrupper brottades med sin uppgift. Medan konsthantverkarna anklagades för världsfrånvänt självförverkligande, kritiserades industridesignern för att gynna habegäret och materialismen, byggd på exploatering av naturens resurser och tredje världens lågavlönade arbetskraft. Istället fordrades ett socialt och moraliskt ansvar. ”Vi lever i en social miljö, där det gamla begreppet konsthantverk har /…/ reducerats till att bli ett uttryck för ett överflödssamhälles lyxkattor”, skrev designskribenten Katarina Dunér i tidningen Form under sent 1960-tal.

Om man, som jag, haft anledning att gräva i tidens designdebatt är det fascinerande med vilken intensitet dessa ämnen diskuterades. Trots en identitet i kris var konsthantverk en angelägenhet som engagerade, i kontrast till den marginaliserade roll det innehar i offentligheten idag.

Medlemmar ur KIF:s styrelse, omkring 1964. Stående fr. v. Tom Möller, Folke Arström, Sven Palmqvist och Sigurd Persson. Sittande fr. v. Claës E. Giertta, Ingrid Atterberg, Stig Lindberg och Algot Törneman. Styrelsens sammansättning ger inte en särskilt rättvis bild av könsfördelning bland tidens konsthantverkare och designer. Industridesignen var visserligen i betydande utsträckning en mansdominerad sfär, men det fanns ett stort antal kvinnliga konsthantverkare verksamma under 1960- och 70-talen. Foto ur KIF:s arkiv.
Medlemmar ur KIF:s styrelse, omkring 1964. Stående fr. v. Tom Möller, Folke Arström, Sven Palmqvist och Sigurd Persson. Sittande fr. v. Claës E. Giertta, Ingrid Atterberg, Stig Lindberg och Algot Törneman. Styrelsens sammansättning ger inte en särskilt rättvis bild av könsfördelning bland tidens konsthantverkare och designer. Industridesignen var visserligen i betydande utsträckning en mansdominerad sfär, men det fanns ett stort antal kvinnliga konsthantverkare verksamma under 1960- och 70-talen. Foto ur KIF:s arkiv.

I arbetet med att finna en legitim plats i samhället spelade KIF – Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare en viktig roll. Organisationen bildades 1961 och firar sitt 50-årsjubileum med utställningen ”Fribrytarna”, som samlar ett drygt femtontal av dess grundare och första medlemmar. Här är tidens fritänkare, inte sällan både provokatörer och folkkära bästsäljare, som Marianne Westman med sin Mon amie-servis eller Stig Lindbergs citruspressar.

Vad som framför allt blir tydligt är hur utvecklingen alltid pågår parallellt. Samtidigt med tidens uppbrott finns modernismens kontinuitet: den pålitliga vardagsvaran och plastservisens lätthet, industrins massproduktion och keramikerns säregna ting. Allt numera tryggt inordnat i den svenska designhistorien. Det är lätt att ställd inför välputsade glasmontrar glömma vilka pionjärer de en gång var.

Carolina Söderholm

Fribrytarna, Form Design Center, Malmö, t o m 3.6

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet 30 maj 2012

This entry was posted in form och design, kritik och journalistik. Bookmark the permalink.

Comments are closed.