I suffragetternas fotspår

För hundra år sedan, i juni 1914, steg en ung kvinna in på Dore Gallery i London. Hon var nästan helt klädd i svart och bar en tung slöja. Plötsligt tog hon fram en yxa och gick till brutal attack mot konstverken. Två värdefulla bilder skadades svårt. Det var inte de första målningar som förstördes på detta sätt. Ivy Bon, som kvinnan hette, hade samma förmiddag släppts ut ur fängelset efter ha hungerstrejkat. ”Suffragetter gör aldrig något halvhjärtat”, förklarade hon. ”Vi är beredda att dö för vår sak”.

Installationen bygger på den bok som Carla Zaccagnini gav ut 2012 om sufragetternas våldsamma aktioner på konstmuseer i London och Manchester utförda på 1910-talet.
Installationen bygger på den bok som Carla Zaccagnini gav ut 2012 om sufragetternas våldsamma aktioner på konstmuseer i London och Manchester utförda på 1910-talet.

Det var just vad suffragetten Emily Wilding Davison hade gjort året innan, då hon kastade sig framför kung George V:s häst mitt under ett kapplöpningslopp. Hennes våldsamma död finns fångad på en kornig svartvit film som nu visas på Malmö Konstmuseum, i en installation av Unni Gjertsen.

Med på museet finns även Ivy Bons öde, liksom ett antal av hennes medkämpars. Konstnären Carla Zaccagnini har samlat nära trettio av de vandaliserade konstverken – många utförda av sekelskiftets prerafaelitiska målare – och markerat dem som svarta rektanglar på väggarna. I hörlurarna finns berättelserna om suffragetternas drastiska aktioner på museer i London, Manchester och Birmingham. Allt från porträtt av kungen till ljuva madonnabilder och italienska landskap skars sönder. Men varför? Under 1910-talet tog sig de brittiska kvinnornas kamp för rösträtt allt mer desperata uttryck. Envist revolterade de mot det politiska system som enbart räknade män som fullvärdiga medborgare. Tavlornas destruktiva öde, motsvarade det hårdhänta bemötande som suffragetterna, inte minst deras ledare Emmeline Pankhurst, fick av polis- och rättsväsende. ”Jag har försökt förstöra en målning av den vackraste kvinnan i den mytologiska historien i protest mot att regeringen ägnar sig åt att kväsa mrs Pankhurst, som är den vackraste personen i den moderna historien”, deklarerade Mary Richardson som 1914 greps för att ha vandaliserat Diego Velázques ”Venus med spegel” på National Gallery i London. Fyra år senare vann suffragetterna en delseger då brittiska kvinnor från 30 års ålder fick rösträtt, en åldersgräns som sju år senare sänktes till männens 21 år. I Sverige fick kvinnor rösträtt år 1921.

1919, affisch ur Arbetarrörelsens arkiv. Petra Bauers installation Ämne: Vad kvinnorna vilja! berättar historien om hur tidiga reformivrare och agitatorer reste runt i Sverige för att organisera landets kvinnor. Affischer var en viktig kommunikationskanal i det arbetet. Bild: Malmö Konstmuseum
1919, affisch ur Arbetarrörelsens arkiv. Petra Bauers installation Ämne: Vad kvinnorna vilja! berättar historien om hur tidiga reformivrare och agitatorer reste runt i Sverige för att organisera landets kvinnor. Affischer var en viktig kommunikationskanal i det arbetet. Bild: Malmö Konstmuseum

Det är denna kamp för rätten att existera på lika villkor, som sommarens utställning ”En egen röst” tar sin utgångspunkt i, ett samarbete mellan Malmö Konstmuseum och Moderna Museet Malmö. Det är heller ingen slump att den genomförs nu, lagom till 100-årsjubileet av den Baltiska utställningen. Då hade landets kvinnorörelser samlat sig till en stark manifestation, med en omfattande, egen utställning i Malmö. Även i Sverige utgjorde kvinnlig rösträtt på 1910-talet en brännande fråga, anförd av stridbara pionjärer som Elin Wägner och Kata Dahlström. Salarna på det nyöppnade konstmuseet ekar nu av deras outtröttliga arbete, där konstnärer som Petra Bauer och Maj Hasager tar sig an rösträttsrörelsens dokumentära material. Men ”En egen röst” är betydligt mer än en historisk tillbakablick. Snarare ligger dess styrka i förmågan att knyta samman då med nu. Med nytänd beslutsamhet mobiliseras i 2014:års valrörelse åter krafterna för att förändra kvinnors ojämlika villkor. Men konstens roll här är inte så mycket att agitera, som att synliggöra de olika värderingar, förväntningar och system som formar både individer och samhälle.

"Konstnärsklubben", installation Fia-Stina Sandlund. Foto: Moderna Museet
"Konstnärsklubben", installation Fia-Stina Sandlund. Foto: Moderna Museet

Det är dem som Fia-Stina Sandlund blottar när hon låter besökaren bekvämt slå sig ner i herrklubbens klassiska miljö, för att lyssna på konstnärens intervjuer med sina kollegor i den anrika Konstnärsklubben. Enligt dess stadgar från år 1856 tillåts inga kvinnliga medlemmar. Förslag att ändra den regeln röstades senast ner i våras, då klubben åter blev hett nyhetsstoff. ”Jag tycker att det är skönt att slippa kvinnor ibland”, säger en av de intervjuade. ”Ska ni inte byta namn då, till klubben för manliga konstnärer?” blir Sandlunds logiska fråga. ”Nej, det låter nästan lite bögigt”, blir det halvt roade, halvt förfärade svar hon får. Samtalet pekar på ett betydligt mer grundläggande problem än att kvinnor går miste om det tvivelaktiga privilegiet att äta sill och dricka brännvin med ett gäng stockkonservativa karlar. Vad Sandlund vill komma åt är hela den patriarkala struktur som fortfarande gör det möjligt för olika formella eller informella nätverk och maktsammanslutningar att systematiskt utesluta kvinnor – och samtidigt ge sken av att representera långt mer än en grupp mäns särintressen.

"Denn es ist schön zu leben", stillbild ur videoverk av Nathalie Djurberg/Hans Berg. Foto: Moderna Museet
"Denn es ist schön zu leben", stillbild ur videoverk av Nathalie Djurberg/Hans Berg. Foto: Moderna Museet

Lämpligt nog visas i rummet bredvid herrklubbens mest absurda och förbjudna fantasier, som de ter sig i Nathalie Djurbergs och Hans Bergs groteskt förtrollande leranimation. En intressant parallell utgör även Roxy Farhats videoverk kring systerskapets villkor, medan andra konstnärer vidgar perspektiven mot kvinnors erfarenheter i en global samtid.

Överhuvudtaget är utställningen genomarbetad och tät, där sidokabinetten väl utnyttjas för intimare och laddade presentationer. Antalet tidskrävande video- och ljudverk gör dock att återbesök bör ingå i biljetten. För ”En egen röst” är värd att se i sin helhet. Med politisk skärpa, humor och historisk tyngd visar den exakt vilken potential konsten har för att förstå det samhälle vi lever i.

Carolina Söderholm

”En egen röst – om kvinnors kamp för rösträtt och mänskligt utrymme”, Malmö Konstmuseum, t o m 7/9.

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet 11/6 2014

This entry was posted in konst, kritik och journalistik. Bookmark the permalink.

Comments are closed.