Den förbannade duktigheten

Sent i livet hände det som ingen sett komma. Plötsligt slogs gallerier och samlare i Europa om Lotte Lasersteins (1898–1993) måleri, bortglömt i nära femtio år. En glimt hann hon få av sin upprättelse, judinnan som kom till Sverige på flykt undan nazismen. Men den triumfartade återkomsten till Berlin skedde först efter hennes död. Jag förstår varför författaren och kritikern Fredrik Sjöberg dras till hennes öde, till en början mest av en slump. Han som i sin förra bok ”Varför håller man på?” ställde sig just denna fråga. Lotte Laserstein var en sådan som fortsatte trots allt. En ensam kvinna på väg mot konstnärlig katastrof, som Sjöberg skriver. Likväl målade hon för sitt levebröd. Hon var den första på Öland att – för sin värkande rygg efter porträttmåleriets obekväma sittningar – skaffa swimmingpool. För den blev hon ryktbar, inte för sina tidiga bilder modellerade av närvaro, tyngd och ljus. Som få har Fredrik Sjöberg orden i sin hand. Det möte med hennes måleri som han skriver fram är omistligt, nära och betvingande sensuellt.

Samtidigt är han ute i fler ärenden. Dit hör självrannsakan. Det handlar om ensamheten och den förbannade duktigheten. Viljan till framgång och rädslan för det oundvikliga misslyckandet. Jag känner igen alltsammans. Det bästa vore att ge upp i tid. Boken ”Ge upp i dag – i morgon kan det vara för sent” är ett försök att få syn på sig själv genom att spegla sig i andra. Den är ett svar på hans egen allt starkare längtan att dra sig undan den plats i offentlighetens ljus som blivit hans genom prisade romaner och trägen kritikerverksamhet.

Men så var det en till berättelse som pockade på att skrivas. Om två av konsthistoriens oräkneliga bifigurer. Sida vid sida med Laserstein tar han fäste i den svenske målaren Olof Ågren (1874–1962). Han är en besvärligare bekantskap, gnetigare och motvalls. En konstnär som gjorde förnekandet till sin profession, och självkritiken till sin sjukdom. Till skillnad från Laserstein och Sjöberg skiter Ågren i duktigheten. När genombrottet väl kommer, vänder han det ryggen och väljer frivilligt misslyckandet. Så slutar han sina dagar som bitter småbonde på ett utkylt ruckel till gård i Småland. Ändå har han vid ett antal tillfällen förmått skapa sällsamt njutbart måleri. På sitt sätt förkroppsligar han myten om den manliga konstnären som pank bohem och missförstått geni.

I glipan mellan de båda konstnärerna öppnar Sjöberg blicken mot en vidare berättelse. Om Fattigsverige och krigstiden. Om nationalsocialismens framväxt, fågelarters egenskaper och hur ogräsodling kan utgöra en politisk motståndsakt. Allt gjuter han samman till en helhet som är saklig men personlig, filosofisk men anspråkslös. Framför allt är det riktigt riktigt bra. Så jag tackar den förbannade duktigheten. Fredrik Sjöberg misslyckas inte, förutom i sin vilja att ge upp.

Carolina Söderholm

Fredrik Sjöberg, ”Ge upp i dag – i morgon kan det vara för sent”, Albert Bonniers förlag, 2013

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet, december 2013

This entry was posted in konst, kritik och journalistik. Bookmark the permalink.

Comments are closed.