Documenta 13 – historien kryper närmare


Weinbergterassen och bunkern i Kassel, där delar av Documenta 13 utspelar sig. Foto: Carolina Söderholm
Weinbergterassen och bunkern i Kassel, där delar av Documenta 13 utspelar sig. Foto: Carolina Söderholm

I Weinbergbunkern under Kassel trevar sig Documentapubliken fram med skyddshjälm. Klaustrofobin lurar i mörkret. På andra sidan centrum väntar Hauptbahnhof, med sina till hälften övergivna järnvägsspår, granne med fabriksområdet som levererade stridsvagnar till nazisternas armé. I år annekterat som dystopisk utställningsplats. Ofrivilligt ser jag mig över axeln. I hörlurarna marscherar militärkängor på plattformen, nära perrongen där vagnarna till koncentrationslägren avgick. Med kuslig effektivitet utplånar Janet Cardiffs och George Bures Millers ljud- och videopromenad gränsen mellan nu och då, fiktion och verklighet. Väl ute på gatan igen framstår staden som mättad av dov historia. Den ekar i konsten som infiltrerar dess få bevarade äldre byggnader och vetenskapliga kabinett, dess nedlagda industrier och lätt bedagade biografer och hotell. De senare spår från 1950-talets era av optimistisk rekonstruktion, symptomatiskt nog ritade av Paul Bode, Documentagrundaren Arnold Bodes arkitektbror.

"Momentary Monument IV", Lara Favaretto, vid Kassel Hauptbahnhof. Foto: Carolina Söderholm
"Momentary Monument IV", Lara Favaretto, vid Kassel Hauptbahnhof. Foto: Carolina Söderholm

Då det första Documenta öppnade i Kassel 1955 var det i ett Tyskland som målmedvetet lade det förflutna bakom sig. Drivkraften var att återlansera den avantgardistiska konst som under nationalsocialismen fördömts för sitt degenererade uttryck. Tydligt knöts det abstrakta måleri och skulptur som visades till en modernistisk agenda av individualism, konstnärlig frihet och internationalism. Fokus låg på det opolitiska och visuella, i tyst kontrast till det onämnbara som föregått.

Fridericianum. Foto: Nils Klinger
Fridericianum. Foto: Nils Klinger

Huvudsäte, då som nu, utgjorde Fridericianum, ett symboliskt val. Uppfört på 1770-talet som ett av Europas första offentliga museer låg det 1955 ännu svårt skadat efter andra världskriget. I den snabbt restaurerade byggnaden presenterades nu modernismens konstnärer – en stark markering mot det konservativa kulturklimat som trots avnazifieringen dröjt kvar. Genomslaget var ett faktum.

Med 1960-talets popkonst och Joseph Beuys radikalitet gjorde politiken och samhället intrång i Documentakonsten. Sedan dess har utställningen, som återkommer vart femte år, behållit sin position som den internationella konstvärldens tyngsta evenemang. Den kritiska blicken har varit integrerad från start. Men har den någonsin varit så fysiskt kännbar som nu, i ett Kassel där historien trängt under huden? Men lika väl som den lokala historien utgör utgångspunkt för rannsakan av ett tyskt förflutet, bildar den relief för den sinnrika väv av samtida konflikter, motstånd, utopier och tillförsikt som Documenta (13) utgör.

Avståndet är skarpt mellan sommarens utställning och 1950-talets första Documenta. Men ambitionen kvarstår; att säga något väsentligt om vad konsten är och betyder idag, ideologiskt, intellektuellt och estetiskt. Resultatet är både mer krävande och tillfredsställande än vad jag trott var möjligt.

Carolina Söderholm

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet 9 juli 2012

This entry was posted in konst, kritik och journalistik. Bookmark the permalink.

Comments are closed.