Ett magnifikt helvete

Marcus Larson, "Hav i månsken med fyr och brinnande ångfartyg", 1859. Foto: Liljevalchs konsthall
Marcus Larson, "Hav i månsken med fyr och brinnande ångfartyg", 1859. Foto: Liljevalchs konsthall

Liksom skräckfilmer har konstens helvetesskildringar sin dramaturgi. Redan medeltidens målare dekorerade kyrkovalv med makabra djävulsorgier. Från Albertus Pictor och Hieronymous Bosch till ett nutida stjärnskott som Tilda Lovell har konstnärer vällustigt ägnat sig åt domedagsscener fyllda med bisarra odjur och groteska hybrider. 1800-talets romantiker lät naturkrafterna rasa i våldsamma skildringar av skeppsbrott och stormar, medan 1960- och 70-talens atombombsskräck födde en egen undergångsgenre, i vilken förödda civilisationer mötte en sval sciencefiction-estetik.

Liljevalchs konsthall vet precis vad de gör när de förvandlar de sobra salarna till ett glödande helvete. Inte undra på att chefen Mårten Castenfors i katalogen skryter med att han känner sig som en kung. Jag kan förstå honom. Detta är en magnifik utställning, lika beckmörkt hotfull som barockt överdådig. Avgrundsgapet är stort, från en infernoscenografi à la 1600-tal till Dick Bengtsson dova hakkorsmålningar och Jenny Holzers digitala textinstallation, byggd på förhör med amerikanska soldater i Irak. Men Holzer förmår, med sina kyligt anonyma medel, långt mer än aldrig så många svulstiga skräckvisioner. De framblinkade protokollraderna i neon gör avgrunden lika plågsamt verkligt som Goyas mardrömslika svit av etsningar från det spanska inbördeskrigets övergrepp. Eftersmaken är bitter, och metalliskt kväljande.

Detta må nu vara en succé i utställningsform, men vad visar den? Att människan alltid haft ett trängande behov av att gestalta sina rädslor, antingen syftet varit avskräckande eller besvärjande? Naturligtvis så. Men det finns fler drivkrafter. Tracey Moffatt leker med fasans njutning när hon klipper samman kända katastrofscener genom filmhistorien till en actionexposé med pulserande soundtrack. Gång på gång går jorden under medan vi fascinerat ser på. Och vädjar inte hela helvetestemat till denna människans sensationslystnad? Ett slags spekulativ underhållning, om än med molande inslag av skam och skuld.

Fast det mest intressanta i denna domedagsfrossa är den hårfina linjen mellan utopi och dystopi. Hur samma estetik, arkitektur och teknik ömsom kan gestalta en hägrande drömtillvaro och en havererad mänsklighet. I Liljevalchs källare utför P O Ultvedts mekaniska skulpturer en grym dödsdans, efter krypskyttarnas arbete i belägringens Sarajevo. Så fjärran den Ultvedt som på 1960- och 70-talen med samma svartmålade mekanik bistod Niki de Saint Phalle och Jean Tinguely i skapandet av radikalt utopiska visioner. På liknande sätt arbetar flera av konstnärerna med modernismens och science fictionkulturens futuristiska formspråk. Kanske är det därför detta tema fängslar så starkt. Som både historien och konsten visar rymmer varje paradis sin egen helvetespotential.

Carolina Söderholm

Utställningen ”Helvete” visas på Liljevalchs konsthall t o m 8.1

This entry was posted in konst, kritik och journalistik. Bookmark the permalink.

Lämna ett svar