Gerhard Nordström – det enda du nu måste se

Gerhard Nordström, "Sommaren 1970"
"Sommarbordet I", ur sviten "Sommaren 1970", Gerhard Nordström, 1972

Det har pratats mycket om måleriets återkomst de senaste tio åren. En ung generation har gett sig i kast med det traditionstyngda mediet från nya perspektiv. Men när Malmö konsthall för första gången på länge visar en rejäl måleriutställning är det den erfarne mästaren som tar plats på scen. Det betyder inte att samtidens horisont fått ge vika. Få målare är mer relevanta att visa nu och här än Gerhard Nordström (f 1925). Att han sedan femtio år tillbaka varit en förgrundsgestalt på den regionala konstlivet är mindre viktigt. Det väsentliga är styrkan i hans konstnärskap, som ännu fortsätter att utvecklas och växa.

Möjligheterna är goda att det nu får det nationella och internationella genomslag det förtjänar. Utställningen är starkt genomförd, och tänkt att vandra vidare. Långt från en pliktskyldig retrospektiv lyfter den fram hans stora ledmotiv. Jorden, livet, döden, naturens skönhet, människans vanvett och sårbarhet. Parallellt visas 1800-talskonstnären Francisco Goyas grafiska svit ”Krigets fasor”. Det är ett effektfullt grepp att kontrastera det två mot varandra. Båda har med brutal kraft skildrat människan söndertrasad av krigets ohygglighet. Bittert nog har bådas bilder samma aktualitet, som då de utfördes för tvåhundra respektive fyrtio år sedan.

Nordströms arbete fyller den stora hallen med en självklar auktoritet. Tidlöst, existentiellt och politiskt. Till skillnad från mycket av 1970-talets politiska konst har hans engagemang inte bundit hans bildvärld vid en fråga eller epok; möjligen med undantag för grafiken. Snarare har hans måleri en episk kraft, som i sina mörka stunder kan påminna om Anselm Kiefers. Men  mot makt- och civilisationskritiken tar lusten spjärn. På Galleri Estetica visar han samtidigt en bedövande lustvandring i kolorismens prakt. Det är en sällsynt bedrift att måla blomstrens skönhet befriad från banalitet.

Gerhard Nordström, "Traktorspår", 1986
"Traktorspår", Gerhard Nordström, 1986

På konsthallen breder synfälten ut sig: den plöjda åkermarken, rotvältorna, de öde industrilandskapen, Pompeji.  Urvalet är sammanhållet och konsekvent. Naturens växtkraft och måleriets sinnlighet – den feta myllan som vidunderligt skiftar i blått och violett – möter spåren från en ödelagd eller övergiven mänsklig civilisation. Nordström äger förmågan att behärska det storslagna. Handfast och precist tar han ner lidelsen på jorden. Sedan barnsben rotad i slättlandskapet sluter han livets kretslopp.

I obevekligt blickfång står sviten ”Sommaren 1970”. Målningarna av händelserna i Song My under Vietnamkriget 1968 blev Nordströms genombrott då de visades 1972. Här möts hans teman och drivkrafter när han låter världarna implodera. Han hade tänkt att måla landskap, den där sommaren i Maglehem. Men omvärlden trängde in i snåren, fläckade picknickbordets vita duk, slet idyllen i stycken. Vid den soliga vägkanten ligger en tappad docka, ängsgräset sluter sig kring barnets kropp. Med fotorealistisk skärpa placerar han massakern på kvinnor och barn i Österlens sommarprakt. Distansen är utraderad. Och det finns inte längre någon tröst att söka i den paradisiska grönskan.

I detta avseende följs Nordström och Goya åt. Den spanske hovmålaren var under det tidiga 1800-talets Napoleonkrig den förste konstnär att skildra krigets terror med civilbefolkningens ögon. Många av de scener han tecknat – av våldtäkter, lynchningar, lemlästning och svält – tros han själv ha bevittnat. Det är begripligt att sviten i dess helhet inte visades förrän långt efter Goyas död. Dess innehåll – som även obarmhärtigt häcklar den efterföljande regimen – var alltför kontroversiellt.

Men det är Gerhard Nordströms måleri som gör detta till den enda utställning som just nu måste ses. Hans livsverk står för sig själv i svensk konsthistoria.

Carolina Söderholm

Gerhard Nordström, Francisco Goya, ”Krigets fasor”, Malmö konsthall t o m 26.2.2012

Gerhard Nordström, ”En koloristisk lustvandring”, Galleri Estetica, t o m 5.2.2012

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet, 20.12.2011

This entry was posted in konst, kritik och journalistik. Bookmark the permalink.

Lämna ett svar