I döda konstnärers sällskap

Vincent van Gogh, "Olivlund, Saint-Rémy", 1889
Vincent van Gogh, "Olivlund, Saint-Rémy", 1889

Natten före julafton år 1888 sökte Vincent van Gogh upp sin favoritbordell i Arles och lämnade ett paket till den prostituerade Rachel, även känd som Gaby. När hon senare öppnade det föll hon avsvimmad till golvet. Inuti låg en bit av konstnärens öra, slarvigt inslagen i tidningspapper. Då polisen tillkallades på morgonen fann de den medtagne konstnären i hans säng, och tog honom till sjukhuset. Samma kväll lämnade Paul Gauguin Arles med kvällståget till Paris. De två skulle aldrig mötas igen.

Vincent van Gogh, självporträtt
Vincent van Gogh, självporträtt

”Jag lade mitt hjärta och min själ i mitt arbete, och miste mitt förstånd på vägen”, skrev Vincent van Gogh kort därefter till sin bror. Den traumatiska händelsen skulle innebära en vändpunkt inte bara för konstnären själv – utan för hela den moderna konsten. Hårt trängd av sin vacklande psykiska hälsa, drev van Gogh måleriet mot den allt mer vibrerande expressionism som skulle prägla hans sena mästerverk. Ett och ett halvt år senare var allt slut. Men vad hände egentligen den ödesdigra hösten i Provence?

Det är vad danska Ordrupgaard nu försöker bringa klarhet i. Utställningen ”Van Gogh, Gauguin, Bernard – Dramat i Arles” följer de ”elektriska diskussioner”, för att använda van Goghs ord, som fick sitt explosiva slutspel i Arles. På plats fanns Vincent van Gogh (1853-1890) och Paul Gauguin (1848-1903), men den unge, begåvade Émile Bernard (1868-1941) var brevledes närvarande i de samtal som föregick urladdningen. Det var från honom Gauguin fick sina mest radikala idéer. Medan de två hävdade att konstens framtid låg i att skildra en inre verklighet, höll van Gogh envist fast vid att konstnären skulle uttrycka det han såg runt sig. Fast det var ingen realism, eller ens impressionism i Monets anda som han var ute efter. Nej, den expressionism som van Gogh var på väg mot, gjorde landskapet och människorna, ja, till och med möbler och rum, till bärare av intensiva sinnesupplevelser och känslolägen.

Émile Bernard, "Madeleine i kärleksskogen", 1888. Foto: EPMO (Orsay)
Émile Bernard, "Madeleine i kärleksskogen", 1888. Foto: EPMO (Orsay)

Snudd på lika skicklig brevskrivare som målare, beskrev han i september 1888 sin strävan i ett av alla breven till Theo van Gogh, konsthandlaren i Paris, som med oändligt tålamod stöttade sin storebror. ”I min tavla av Nattkaféet har jag försökt visa att kaféet är ett ställe där man kan störtas i fördärvet, bli galen eller begå brott. Vad jag har försökt göra är att kontrastera milt rosa med blodrött och purpuraktigt vinrött, mjukt rokoko- och veronesergrönt med gulgrönt och hårda blågröna nyanser, allt insvept i den blekt svavelgula glöden från helvetets eld, som uttryck för mörkrets makter på en tarvlig sylta. Men trots allt med en ton av japansk munterhet…”

Brevet ger en inblick i det sinnesläge Vincent van Gogh befann sig i, en månad före Paul Gauguins ankomst. Jakten på arbetsro hade fört honom till Arles, på flykt undan det hektiska tempot i Paris. Där hade han bott med brodern under ett par år. Huvudsakligen självlärd hade han blivit konstnär först efter att ha misslyckats på andra håll, som konsthandlare och missionär. Med sig från hemlandet Holland hade influenserna från Rembrandt, och en mörk, jordfärgad palett. Hans tidiga bilder präglas av det sociala engagemang som fick honom att vilja skapa konst om och för de utsatta han mött som missionär; gruvarbetare, prostituerade och fattigbönder. Mötet med impressionisterna och deras efterföljare i Paris, förde in ljus och klarare färger i hans måleri. Tillsammans med Henri Toulouse-Lautrec drack han absint på Moulin Rouge och inspirerades av den japanska konstens djärva beskärningar och perspektiv, dess betoning av yta och enkelhet.

Paul Gauguin, självporträtt
Paul Gauguin, självporträtt

Lika viktigt var mötet med Paul Gauguin. Liksom van Gogh var Gauguin övervägande självlärd, och hade lämnat sin tillvaro som familjefar och affärsman för konsten. I det vilda Bretagne och på exotiska söderhavsöar utvecklade han sitt symboliskt laddade och förenklade måleri. För den psykiskt instabile men intellektuellt bevandrade Vincent van Gogh blev Gauguin den moderna konstens vägvisare. I brev utbytte de tankar, idéer och skisser, och diskuterade konstens sanna uppgift. Snart anslöt sig den yngre Émile Bernard till samtalet. I merparten av sina många brev framträder en nyanserad, välformulerad och eftertänksam van Gogh, lyhörd och empatisk. På Ordrupgaard finns ypperlig möjlighet att följa hur de tre förhöll sig till och påverkades av varandra under en dynamisk tid av experiment och nytänkande. Däremot saknas flertalet av van Goghs sena nyckelverk – som solrosorna och självporträttet med förbundet öra – vilka i princip är omöjliga att få tillstånd att låna av de ägande institutionerna.

Paul Gauguin, "I vågorna", 1889. Foto: Gary Kirchenbauer
Paul Gauguin, "I vågorna", 1889. Foto: Gary Kirchenbauer

På plats i Arles inledde van Gogh sin kampanj för att locka Gauguin till den konstnärskoloni han ville skapa. Samtidigt kämpade han med sitt måleri och självdestruktiva beteende. För att uppnå ”de rätta gula tonerna” levde han på mängder av kaffe, rökte otaliga pipor och drack ofta för mycket.

Allt oroligare gjorde Theo van Gogh en överenskommelse med Gauguin, som var i desperat behov av pengar. Mot 150 francs för en målning, reste Gauguin i slutet av oktober till Arles. Nyheten om hans ankomst försatte van Gogh i ett maniskt tillstånd. Ivrigt ställde han i ordning ”det gula huset” som han hyrde. Muntert rapporterade han till brodern: ”Jag målar med samma hänförelse som en marseillebo äter bouillabaisse, vilket inte kommer att förvåna dig, när du får höra att jag målar stora solrosor…” Dessa hängde han i Gauguins rum.

Émile Bernard, självporträtt
Émile Bernard, självporträtt

Samvaron började väl. Sida vid sida såg de samma solnedgång, och målade samma motiv i ateljén. Men snart kom olikheterna i dagen. ”Jag känner mig inte hemma här” skrev Gauguin till Bernard. ”Vincent och jag är inte överens om mycket, speciellt inte när det gäller måleri. Han är en romantiker och min böjelse går mer mot det primitiva.”

Efter nio veckor var situationen ohållbar. Sant är att ingen vet exakt vad som hände kvällen den 23 december. Långt senare uppgav Gauguin att van Gogh kom efter honom med en kniv, utom sig över Gauguins beslut att ge sig av. Gauguin ska ha stoppat honom med en blick, varefter den äldre målaren tog in på hotell. Sannolikt återvände Vincent van Gogh hem, där han i sin förtvivlan skar av sig ena örsnibben. När Theo van Gogh dagen därpå kom hastande från Paris, mötte han Gauguin som bistert packade sina ägodelar.

Själv försökte Vincent van Gogh tona ner det blodiga intermezzot. Men sammanbrottet var nära och resulterade i mer än ett års vistelse på olika mentalkliniker. I brev till Gauguin höll han fast vid vänskapen, trots deras skilda konstnärliga vägval.

Vincent van Gogh, "Majsfält och vallmo", 1888. Foto: Elie Posner
Vincent van Gogh, "Majsfält och vallmo", 1888. Foto: Elie Posner

Försommaren 1890 verkade tillfrisknandet vara i sikte. Han skrevs ut, och slog sig ner i det lantliga Auvers utanför Paris. Under sjuttio dagar åstadkom han minst lika många målningar. Om de tre sista skrev han till Theo: ”De föreställer ett stort vetefält under en orolig himmel, och jag behövde inte anstränga mig för att uttrycka sorg och ytterlig ensamhet.” På samma vetefält grep han den 27 juli sin pistol – lånad för att skrämma undan kråkorna – och sköt sig själv i bröstet. Två dagar senare dog han, 37 år gammal, i sin brors armar.

Vincent van Goghs död drev Gauguin och Bernard isär. Medan Bernard sörjde och ville ordna en hyllningsutställning, undvek Gauguin begravningen och menade att det som skett var för det bästa. Deras öden blev också olika. En gång så djärv kom Bernard allt mer att stelna i ett konservativt måleri i självvald exil i Egypten. Gauguin däremot utvecklade sin egen personliga stil formad av dröm, mytologi och abstraktion på det Tahiti, han skönmålade i så paradisiska toner. Ingen av dem skulle dock få samma banbrytande position i konsthistorien som Vincent van Gogh, målaren som under sin livstid endast sålde en målning.

”Van Gogh, Gauguin, Bernard – Dramat i Arles”, visas på Ordrupgaard, Klampenborg, t o m 22/6

”Jag vill nå därhän att folk ska säga om mina tavlor att han känner djupt och innerligt – trots att jag är så oborstad eller kanske just därför… Vad är jag i de flesta människors ögon? En nolla, eller en excentrisk och obehaglig person – som inte har någon plats i samhället och aldrig kommer att få det, kort sagt den uslaste av usla.”

(ur brev till brodern Theo van Gogh, 1883)

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet 2 mars 2014

This entry was posted in konst, kritik och journalistik. Bookmark the permalink.

Comments are closed.