I en värld av katastrofer – Markus Copper

Först kommer ljudet, sedan vinddraget. Ett vinande crescendo när motorn accelererar. Vingar av stål slungar luften mellan väggarna, sveper den mot ansiktet. Likt en apokalyptisk väderkvarn reser sig ”Khyber Pass” denna vinter i Helsingfors konsthall. Järnband håller konstruktionen på plats, med samma brutala kraft som blottas i ytans ornament.

Khyber Pass, Helsingfors konsthall. Foto: Patrik Rastenberger
Khyber Pass, Helsingfors konsthall. Foto: Patrik Rastenberger

Den finske konstnären Markus Copper gör skulpturer som trotsar det möjligas gräns. Enorma mekaniska installationer som sätter historien och nutiden i rörelse. Med oljade kugghjul och varsamt modellerade former utforskar han en värld kantad av katastrofer och förbrytelser. Platser av smärta och förlust man helst undviker att gå nära. Men ställd inför hans konst är det omöjligt att låta bli.

Nyss drog han upp linjerna för kolossen på Galleri 21 i Malmö, i grafik som nogsamt skisserade material och preciserade funktioner. Fast arbetet har, som alltid, pågått en längre tid. I fjol i hans ateljé, gömd i det sydvästskånska backlandskapets grönska, såg jag de första förberedelserna för Khyber Pass ligga utspridda i lysrörens kalla ljus. Den avgjutna modulen visade de intima delarna av en kvinnas kropp, där händer drog låren isär, medan andra förberedde snittet. Under månaderna som följde, växte skulpturen fram. Den ursprungliga scenen av omskärelse nu mångfaldigad i betong, som tegelstenar i en större struktur. På avstånd försåtligt lika tempelkolonnens utsmyckningar. Infärgade med järnoxid antog de själva Khyber-passets skiftande nyanser. ”Som ett svärdshugg genom bergen”, skrev den brittiske författaren Rudyard Kipling i sin dikt om den mytiska passagen mellan väst och öst. Omgiven av branta klippor förbinder den Afghanistan med Pakistan, en strategisk färdled känd för sina skoningslösa överfall och illegala vapenhandel, liksom regionens vackra kvinnor. Detta bergspass som bildar knutpunkten i en våldsam gränszon, omstridd sedan sidenvägens dagar, utgör en av verkets klangbottnar. Men de berättelser om övergrepp och förtryck som gjutits in i betongen stannar inte där. I konsthallen stegras det klagande läte som uppstår när luften i allt högre hastighet pressas genom vingarnas sirener – kanske ljudet av den grymhet som materialiseras i rakbladets egg.

Markus Copper, foto Hannele Heino
Markus Copper, foto: Hannele Heino

Tidigt kom Markus Copper (f 1968) att räknas till Finlands främsta skulptörer när han mottog det prestigefyllda Ars Fennica-priset år 1999. Internationellt har han sedan dess uppmärksammats flitigt. Men på den svenska konstscenen intar han en relativt undanskymd plats, trots att han sedan 2000-talets senare hälft tillbringar merparten av året här. På flera sätt är ”Khyber Pass” typisk för hans arbete. Orimlig i förhållande till tid, arbete och materialets tyngd. Storslagen på gränsen till skräckinjagande, ett osvikligt recept på det sublimas konst. Men inte i romantikens kittlande bemärkelse, där det okända tryggt stannar inom dukens förgyllda ram. Snarare öppnar han avgrunden mitt i rummet, och lämnar betraktaren att vackla längs randen. Liksom fjättrad eller trollbunden av ljudvågorna som fortplantar sig genom kroppen, och styrkan i de krafter som sätts i spel. Metodiskt förenar han ytterligheter; som det hotfulla och det ömsinta. Det tungt industriella ställs mot ett omsorgsfullt hantverk, när verkstadsarbetet möter en klassisk skulpturtradition.

I en studie påpekar Eija Aarnio, intendent vid Kiasma, museum för nutidskonst i Helsingfors, hur Copper i mediernas skildringar kommit att framstå som sinnebilden för det konstnärliga geniet, med en mytomspunnen persona. På kollisionskurs med det samhälle som premierar det digitala och immateriella, arbetar han med stora gester och komplexa konstruktioner. Analog teknik, elektronik och pneumatik spelar ofta en väsentlig roll för både funktion och estetik. Ändå blir resultatet nästan alltid långt mer än summan av de enskilda delarna.

Archangel of Seven Seas. Foto: Petri Virtanen
Archangel of Seven Seas. Foto: Petri Virtanen

Med ”Archangel of Seven Seas” (1998) försatte han den finska kultur- och mediescenen i ett tillstånd av kollektiv förtrollning. Modellerad i trä efter en vals käkar, och med en kropp av orgelpipor vilar den gigantiska skulpturen i en bur av stål. Dova vibrationer sprids genom väggarna medan maskinen arbetar som motorn på ett fartyg och i skiftande ordning fyller piporna med luft. Kombinationen av ljud som den åstadkommer är olik varje gång, likt valarnas individuella sånger vilka färdas oändliga sträckor genom oceanernas djup. Den magnifika installationen kom snart att i finska medier utnämnas till ett nationalmonument. Sedan en vredgad opinion fasat över möjligheten att den skulle lämna landet för att hamna i Malmö konstmuseums samlingar, köptes den slutligen in av Kiasma. Det var också där jag såg den tidigare i år, för att därefter ta tunnelbanan ut i förorten och börja nedstigningen i underjorden.

Ända sedan studieåren på Helsingfors konstakademi har Markus Copper laborerat med explosivt laddade verk. Inte sällan triggar de igång en akut känsla av fara, ibland högst påtaglig och reell. Särskilt gäller det hans äldre arbete, från den apokalyptiska installationen ”Mayhem” (1994) till de handgranatsliknande objekten i ”Sixpack of Instant Death” (1995). Några av dem väntar långt ner i berggrunden i utkanten av Helsingfors. Bakom graffitisprejade portar ryms stadens konstmuseums samlingar, förvarade i efterkrigstidens skyddsrum. Därinne i labyrinterna bidar ”Iron Maiden” (1996) sin tid. Gjord efter förebild från häxprocessernas tortyrredskap aktiveras den först då någon närmar sig. Ljudlöst svänger träskulpturens dörr upp, och blottar en insida perforerad av spik.

Grafik av Markus Copper
Grafik av Markus Copper

I den relativt sena ”Circle of Brothers” (2011) – vilken numera tillhör Malmö konstmuseum – går Copper i närkamp med en annan sida av lynchningens mörka historia när han frammanar den alltför välbekanta fasan hos Ku Klux Klan. Det kunde slutat som en kliché, om inte hotet från de högväxta gestalterna med sina svängande kedjor känts så fysiskt påtagligt. Symboliken i dessa vita kåpor är knappast subtil.

Kursk
Kursk

Men så har Markus Copper aldrig strävat efter diskretion. Genom åren har han som motiv medvetet valt några av de senaste decenniernas mest välkända trauman, som förlisningen av det baltiska passagerarfartyget Estonia, och den ryska ubåten Kursk. Även om han närmar sig händelserna från vitt skilda håll, lyckas han i båda verken fånga en alarmerande känsla av tragedi.

Det av hans verk som jag håller främst har jag sparat till sist. I ladan som utgör hans ateljé står ”Whaling Station” (2009), en monumental skapelse av metall, läder och trä. Den melodi dess orgelpipor spelar är vacker men outhärdligt sorgsen. Som berättade den historien om funnet och förlorat hopp, om liv som gått till spillo i civilisationens utmarker. Tre gånger snurrar dess styrande mekaniska urverk, ackompanjerat av de elektriska kopplingarnas rytmiska tickande. I tystnaden som följer, reser sig skrovet av en gammal roddbåt långsamt uppåt, draget av en ensam stålvajer. Likt en enorm blåsbälg fylls konstruktionen av luft, och blottar sitt väderbitna undre, ihopsytt av slitna läderjackor likt de som hemlösa bär. För ett ögonblick står installationen och väger, innan den med sin fulla tyngd störtar mot marken.

Whaling Station. Foto: Petri Virtanen
Whaling Station. Foto: Petri Virtanen

Som de flesta av hans verk är ”Whaling Station” gjord av kontraster, som maskinens och handens arbete, det moderna och det förflutna. Likväl är han noga med att svetsa helheten samman, och låta spänningen växa medan orgelmusikens lågmälda melankoli slutar i verkets våldsamma kollaps. Kanske låter det brutalt, men det finns inget destruktivt över Markus Coppers arbete. Snarare formar det sig till en mäktig sorgehymn över mänskligheten.

Carolina Söderholm

Fotnot: ”Khyber Pass” visas på Helsingfors konsthall i ”Konstnärer – sista utställningen”, t o m 4/1 2015.

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet 16/12 2014

This entry was posted in konst, kritik och journalistik. Bookmark the permalink.

Comments are closed.