Konst som klimataktivism

Filten lyser gul högst upp på den snöklädda toppen. ”Räddningsfilt för Kebnekaise” kallar konstduon Bigert & Bergström sitt projekt. Men deras filt värmer inga frusna klättrare, utan håller tvärtom iskylan kvar. Allt för att hindra Sveriges högsta berg från att krympa när temperaturen stiger. På flygfotot framstår den försvinnande liten i förhållande till landskapets väldighet. Som om dess storlek speglade otillräckligheten i de ansträngningar som görs för att hejda den globala uppvärmningen.

Rescue party. Bigert & Bergström 2016. Bild: Photographer: Jean-Baptiste Beranger
Rescue party. Bigert & Bergström 2016. Bild: Photographer: Jean-Baptiste Beranger

Det här är konst som klimataktivism. När Bigert & Bergström sveper en räddande filt om Kebnekaise är de del av en växande rörelse. Där konsten inte längre nöjer sig med att skildra naturen, utan kavlar upp ärmarna i kampen för att bevara jordklotet. Medan detta skrivs fylls medierna av svarta rubriker om ett rekordvarmt år. Temperaturen i Arktis är tjugo grader varmare än normalt, och isen smälter snabbare än forskarnas mest extrema prognoser varnat för. Då är det en klen tröst att Bigert & Bergström ler stolt i filmen som laddats upp på Moderna Museets digitala satsning Acclimatize, ett av många hundra bidrag om konst och klimat. För första gången på tjugofem år minskade inte snö- och istäcket på Kebnekaises södra topp sommaren då de genomförde sitt projekt.

Skuggväven som används i växthus för att skydda mot gassande sol, får här dämpa växthuseffektens konsekvenser. På duons hemsida presenteras verket som en geo-engineering performance. Det är en konstgenre på frammarsch, som förhåller sig till ny forskning och teknologis försök att vårda och reparera miljön. Här arbetar de konstnärliga ”geo-ingenjörerna” på ett både handfast och symboliskt plan. Målet är dels att göra en konkret insats, och parallellt använda konstens verktyg och arenor för att väcka uppmärksamhet bortom det lokala och specifika.

Vid en snabb historisk tillbakablick blir det tydligt hur synen på naturen förändrats. Romantikens målare med Caspar David Friedrich i spetsen framhävde i storslagna bergs- och skogsvyer människans litenhet i förhållande till skapelsens mäktighet. I upplevelsen av det på en gång sköna och skrämmande blev hon stående på randen av det sublima. På liknande sätt lät den brittiske landskapsmålaren William Turner vädrets makter rasa i sina stormande skeppsbrott från 1800-talets första hälft. Liksom i svenske skräckromantikern Marcus Larsons explosiva målningar av förlista ångbåtar framstod människan hjälplös i mötet med naturens krafter. Sedan dess har positionerna skiftat. Istället för att visa hur människan faller offer för en otämjd natur, skildrar konsten allt oftare en sårbar natur i behov av att fredas från mänskligheten. Men det är också sig själv hon måste rädda från sina egna handlingar.

För att delta i detta arbete ger sig allt fler konstnärer ut i fält.

Liksom Bigert & Bergström har Hanna Ljungh i sitt foto- och videoprojekt ”I am mountain, to measure impermanence” samarbetat med forskningsstationen vid Kebnekaise. Det är typiskt för 2000-talets ”klimatkonst” där konstnären ofta ingår i ett nätverk av discipliner, från botanik och marinbiologi till meteorologi och stadsplanering. Ett exempel utgör satsningen Cape Farewell, drivet av konstnären David Buckland, vars nordliga fartygsexpeditioner alltid bemannas med vetenskapsmän och konstnärer.

Ljunghs verk, som följer mätningen av Kebnekaises sydliga glaciärtopp, ger inte bara inblick i forskningsarbetet, utan knyter med sina grandiosa vyer också an till landskapsmåleriets historia. Helt följdriktigt dyker det upp på programmet när ett nytt europeiskt forskarnätverk inom grön humaniora nyligen träffades på Mittuniversitetet i Sundsvall för att diskutera hur identitet och kultur påverkar hur människor tänker kring landskap och miljö. Men det är inte enbart den akademiska världen som intresserar sig för konstens potential att närma sig samhällets utmaningar. Radikalt efterlyste poeten och artisten Birgitta Jónsdóttir, framgångsrik ledare för isländska Piratpartiet, fler konstnärer och filosofer bland samhällets styrande när hon i höstas gästade Skavlan i Sveriges Television. Genom sin förmåga att tänka utanför givna ramar menade hon att de kan bidra med nya perspektiv, där de som traditionellt haft inflytande gått bet.

Möjligen är dansk-isländske Olafur Eliasson en tänkbar kandidat. I hans Berlinstudio arbetar runt nittio personer där engagemanget för hållbar utveckling är en avgörande drivkraft när visioner förvandlas till form. Då världens nationer i december 2015 samlades till klimatmöte i Paris lät han frakta dit tolv block av smältande inlandsis på drift i en grönländsk fjord. På Place du Panthéon bildade de en urtavla som obönhörligt krympte i takt med att tiden tickade. Människor vallfärdade till platsen för att krama den kalla isen, som bokstavligt förkroppsligade Arktis försvinnande glaciärer.

Det är ingen enkel balansakt Eliasson ägnar sig åt. I likhet med annan politisk konst gäller det att hitta en jämvikt mellan budskap och konstnärligt uttryck, och hantera ”klimatkonstens” inbyggda problematik. Genomförandet av ”Ice Watch” krävde pengar och logistik. I en video väger konstnären miljöbelastning mot förväntad effekt, där transporten av de åttio tonen is motsvarar koldioxidutsläpp för att ta en fransk skolklass till Grönland. I Paris uppskattar han att hundratusentals fler hade chans att känna isen mot handflatan.

Samtidigt riskerar hans ”Ice Watch” att bli övertydlig, en pedagogisk väckarklocka dränkt i demonstrationsplakat och smältvatten. Inte sällan har Eliasson beskyllts för att hemfalla åt det spektakulära. Bland hans älskade kioskvältare finns den konstgjorda sol som försänkte Tate Modern i London i ett gyllene dis, liksom den isländska lavasten som likt ett dystopiskt urlandskap häromåret fyllde danska Louisiana.

Samma dilemma – att vilja nå de många utan att reduceras till lättköpt publiksuccé – brottas konstgruppen Simparch med, grundad i New Mexico vid nittiotalets mitt. I boken ”Art and ecology now” berättar de frustrerat om hur de anlitas för att leverera en sensationell ”wow-faktor”, snarare än lokalt förankrade konstprojekt med långsiktig miljöeffekt. Likväl ska värdet inte underskattas i att, likt Eliasson, ge en sinnlig upplevelse som drabbar med omedelbar kraft. Då konstkollektivet Random International visade sitt ”Rain Room” i ett Kalifornien där torkan länge rått, tog föräldrar dit sina småbarn för att de för första gången skulle känna regnet falla. Här blir konstens regndroppar till naturens minne och surrogat, och skärper medvetenheten om ekosystemets sårbarhet.

När dagens konstnärer tar klivet ut ur ateljén bryter de knappast ny mark. Ungefär vid samma tid som den amerikanska biologen Rachel Carson år 1962 gav ut sin epokgörande ”Tyst vår”, om efterkrigstidens miljöförstöring, växte land art och performancekonsten fram. Där finner vi Joseph Beuys, som betraktade hela samhället som en social skulptur, medgrundare till Tysklands gröna parti. För honom var konsten öppen för alla, och inbegrep social och ekologisk aktivism. Däribland hans verk ”7000 ekar”, lanserat på Documenta i Kassel 1982, vilket resulterade i att sjutusen ekar planterades i den tyska staden. Bland pionjärerna finns även Nancy Holt som under 1970-talets början placerade ut fyra enorma betongtunnlar i Utahs öken att betrakta solens uppgång och nedgång genom. Till samma genre hör Walter De Marias ”Lightning Field” vars kvadratkilometerstora fält av metallstavar i New Mexico drar till sig traktens många åskväder i ett magnifikt skådespel. I båda dessa verk återfinns något av romantikens förhållningssätt, där konsten samspelar med naturen för att framhäva dess storslagenhet. Richard Long, nyss visad på Ystads konstmuseum, formar däremot sina verk av platsens eget material under vandringar till fots, fjärran från industriella tekniker och tunga maskiner. På skånsk hemmaplan skapade Gunilla Klingberg häromåret raffinerade mönster på Åhus sandstrand, inpräglat av traktorn under dess vanliga tångröjningsrunda. Utfört med omsorg om miljön återuppstod och utplånades verket kontinuerligt av vågor och vind, utan att lämna bestående spår.

Här återfinns en knäckfråga. Vilka resurser är det befogat att ta i anspråk för konsten? Går det att förena dess strävan att göra ett avtryck med viljan att minska produktion, konsumtion och klimatpåverkan? Från grottmålningar till renässansen och 1960-talets ”earth works” har konsten bestått av det jorden gett: pigment och sten, lin, olja och trä. Men kanske är de riktningar som frigjort sig från det fysiska objektet, däribland konceptkonsten, miljövänligast?

Här finns många frågor att ta ställning till. Mer effektivt än att kravmärka konsten är sannolikt att utnyttja dess förmåga att kommunicera. Charlotte Gyllenhammar fick sitt genombrott då hon 1993 hängde en ek upp och ner över Drottninggatan i centrala Stockholm. Med rottrådarna naket pekande mot himlen orsakade ”Dö för dig” en rasande uppståndelse. Det mäktiga trädet som ryckts upp med rötterna väckte motstridiga känslor av sorg och hjälplöshet, vrede och hot.

Precis som när Henrik Håkansson långt senare fyllde Lunds konsthall med itusågade tallar som fällts på Veberöds ljung möttes installationen av häftiga känslor. Tanken på att träd offrats för konstens skull (vilket inte var fallet i Håkanssons verk) framkallade en oproportionerlig indignation, i jämförelse med den tysta acceptansen för den hänsynslösa exploatering som vår livsstil dagligen förutsätter.

Det senare tar Lundakonstnären Caroline Mårtensson fasta på, nyligen aktuell i Malmö konstmuseums ”Samhällsmaskinen”. Uppväxt med familjens handelsträdgård iscensätter hon i verket ”Ground Control” ett utsnitt av odlingens löpande band, där tusentals begonior drivs upp för att kort blomstra i köparens hem innan de kasseras. Den moderna blomsterhandelns svinn av ratade prydnadsväxter samlar hon till ett vissnat berg i ”Transition”. Besprutade med kemiska bekämpningsmedel kan de inte komposteras, utan försvinner ur det naturliga kretsloppet.

Med skärpa pekar Mårtensson på hur motsägelsefull vår relation till naturen är. Mot en nostalgisk längtan efter dess vilda flora och fauna ställs en massproducerad växtkultur i rationalismens, lönsamhetens och slit- och slängekonomins tecken. Allt medan andelen av människan orörd natur minskar för var dag, timme och minut.

Vilken roll kan då konsten spela? Frågan är fel ställd. Där den rör sig mellan ateljé, drivhus och terräng, dyker ner i hav och bestiger berg har den aldrig enbart en roll utan flera. Det är i förmågan att fritt välja sina uttryck, teorier och fält som dess styrka ligger. Från sorgesång och räddningsfilt till sinnlig njutning, spetsforskning och väckarklocka.

Carolina Söderholm

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet 22 januari 2017

This entry was posted in konst, kritik och journalistik. Bookmark the permalink.

Comments are closed.