Kuratorn – konstvärldens älskade hatobjekt

Grekiska kuratorn Katerina Gregos är en av konstvärldens fixstjärnor just nu. Målmedvetet samordnar hon utställningar som landar likt knytnävsslag i magen, och säger något väsentligt om vår tid. Hennes svidande danska paviljong om yttrandefrihet på Venedigbiennalen 2011 är redan legendarisk. Med upptrissade förväntningar såg jag hennes bidrag på höstens Göteborgsbiennal. Och luften gick ur. Det subversiva lekrum med politisk spets hon satt samman framstod mest splittrat. Däremot var texten i katalogen utmärkt. Hade hon fallit offer för kuratorsrollens förbannelse?

Jorge Galindo & Santiago Sierra, Los Encargados (2012), Courtesy of the artists & Galeria Helga de Alvear, Madrid. Ett av de starka verk som likväl rymdes på utställningen "The Politics of Play", curator Katerina Gregos, Röda Sten Konsthall, Göteborgs Internationella Konstbiennal, 2013
Jorge Galindo & Santiago Sierra, Los Encargados (2012), Courtesy of the artists & Galeria Helga de Alvear, Madrid. Ett av de starka verk som likväl rymdes på utställningen "The Politics of Play", curator Katerina Gregos, Röda Sten Konsthall, Göteborgs Internationella Konstbiennal, 2013

”Finns det något som konstvärlden älskar att hata så mycket som curatorer?” frågar Palettenredaktören Sinziana Ravini retoriskt i det senaste numret som fortsätter tidskriftens syning av yrkesrollen. Därefter liknar hon provokativt kuratorn vid en 2000-talets kolonisatör och hänsynslös exploatör. Allt sedan 1990-talet har begreppet piskat debattens vågor höga. Och vem är egentligen den typiska kuratorn? Den maktlystna teoretikern som jetsetar runt världens biennaler för att plocka russinen ur kakan till sina egna sensationella satsningar? Kanske snarare den goda värden som erbjuder lokaler och resurser? Eller den frilansande utställningsmakaren som desperat jonglerar med otillräckliga finanser för att utforska samtidens brännande frågor? Att man på hemmaplan inte ens lyckats enas om stavningen säger något om den dragkamp som pågår kring yrkesrollens identitet. Vad som efterfrågas är en multikompetent hybrid, lika vass på kritisk kulturteori som att praktiskt hänga utställningar, ragga sponsorer och utverka offentligt stöd. Att lyckas med det omöjliga varje gång är knappast möjligt, vilket kan förklara min besvikelse inför Gregos Göteborgsinsats.

Likväl arbetar en växande skara kuratorer träget på. De har sin bas som intendenter på institutioner, verkar genom konstnärsdrivna plattformar eller som oberoende aktörer. Snarare än att pressa in konsten i färdiga idéramar, utgår de från konstnärernas arbete när de lyfter fram frågor och strömningar. Aktuella ”Former i tillblivelse” på Lunds konsthall är ett exempel på hur kuratorer kan hålla låg profil med ett löst formulerat koncept, men ändå förmå skapa ett dynamiskt samspel mellan de valda konstverken. Men även motsatsen kan vara intressant. När Malmö konstmuseum samarbetade med Kim Einarsson och Stine Hebert som kuratorer för fjolårets ”Den nordiska modellen” satte de med skärpa det nordiska välfärdssamhället under lupp. Samtidigt låter arenor som Signal Center för samtidskonst och Lilith Performance Studio hela verksamheten genomsyras av en genomtänkt kuratorisk praktik. På ett sätt är frågan enkel; olika förutsättningar ger utrymme för olika tillvägagångssätt. Vad som är tydligt är att kuratorn är här för att stanna. En fortsatt kritisk reflektion kring yrkesrollen är nödvändig, men det är dags att sluta betrakta kuratorn som konstvärldens mest älskade hatobjekt.

Carolina Söderholm

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet 23 januari 2013

This entry was posted in konst, kritik och journalistik. Bookmark the permalink.

Comments are closed.