Nära nog. Tutankhamun, graven och kopiorna

Kopia av Tutankhamuns begravningsmask. Foto: Anne-Marie von Sarosdy/Semmel Concerts GmbH
Kopia av Tutankhamuns begravningsmask. Foto: Anne-Marie von Sarosdy/Semmel Concerts GmbH

Från annonstavlorna lyser Tutankhamuns dödsmask i guld. Få lär ha missat att Malmö Mässan gästas av faraon och hans skatter. Den unge Tutankhamun, vars grav förblev gömd i över tretusen år tills den brittiske arkeologen Howard Carter fann den 1922. Kort efter gravens öppnande insjuknade Carters finansiär, lord Carnarvon, i en dödlig infektion. Myten om Tutankhamuns förbannelse var född.

Men det är inte bara historien, utan också utställningen som är spektakulär. Som jämförelse ligger den påkostade ”Bodies” kanske närmast till hands. Fast denna gång är det historien som förvandlas till internationell kioskvältare. I Hyllie väntar 4000 kvadratmeter med över tusen utsökta föremål från gravkammaren. Eller ja, noga räknat är allt som visas kopior, omsorgsfullt framställda av egyptiska hantverkare. Ändå har över tre miljoner besökare vallfärdat för att se de tre parallella, nyproducerade utställningar som turnerar över världen.

Allt sedan Walter Benjamin 1936 skrev ”Konstverket i reproduktionsåldern”, har autencitetens – äkthetens – betydelse diskuterats. Vad händer när konstverkets särskilda aura, dess bundenhet till en specifik tid och plats, försvinner? Även om Benjamin främst brottades med fotografiets och filmens växande betydelse, har frågan en vidare bärkraft. Den hyllade konstnären Sturtevant, har byggt sin karriär på att göra kopior av andra konstnärers verk. En kommentar till ”en upplevelseinriktad marknadsekonomi av kopior, kloning och överflöd” skrev Moderna museets intendent Fredrik Liew när hon tidigare i år ställde ut i Stockholm. Och vad är Tutankhamunutställningen, med sina glättade broschyrer och ansenliga entréavgift, om inte en del av denna upplevelseindustri?

Det är nu inte så märkligt att ställa ut repliker och rekonstruktioner – även museer arbetar delvis så. När Rooseum för snart tjugo år sedan visade sin Leonardoutställning vällde publiken in för att se merparten modeller och kopior. Medan någon recensent sågade ett historiskt jippo, såg en annan utställningsmediets framtid i den avancerade presentationsteknologin.

En titt i gravens förrum. Från utställningen "Tutankhamun, graven och skatterna". Foto: Semmel Concerts GmbH
En titt i gravens förrum. Från utställningen "Tutankhamun, graven och skatterna". Foto: Semmel Concerts GmbH

Kanske är den framtiden här nu. ”Edutainment”, kallar det tyska produktionsbolaget, Semmel Concerts, (i samarbete med svenska Julius Production) sitt koncept. Utbildning och underhållning i ett. Faktum är att de är ganska duktiga på att göra historien levande. Ambitiösa audioguider och filmvisningar lotsar publiken in i det gamla Egypten, där man kan utforska gravkammaren, studera hieroglyfernas intrikata tecken och beundra den svunna civilisationens lyskraft.

Spelar det då någon roll att sarkofagen och stridsvagnen är kopior? Ja. Den alldeles speciella känslan av att stå framför ett unikt historiskt föremål uteblir. Å andra sidan hade originalobjekten aldrig kommit till Malmö. De är alltför dyrbara och ömtåliga. Vad är då bäst: att göra sig kvitt vördnaden inför det autentiska objektet, och bejaka kopian? Nej, i förhållande till ”the real stuff” är detta kort sagt ett komplement – pedagogiskt och underhållande, om man så vill. Det finns inga lokal- och skolbussar som går till Konungarnas dal. Men väl till Hyllie.

Carolina Söderholm

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet, 15 oktober 2012

This entry was posted in konst. Bookmark the permalink.

Comments are closed.