Fest med förhinder på Louisiana

Självporträtt med påfågelväst, Egon Schiele, 1911. Foto: Louisiana
Självporträtt med påfågelväst, Egon Schiele, 1911. Foto: Louisiana

På affischen möter Egon Schieles blick under halvt slutna ögonlock. Läpparna är klarröda, fingrarna febrigt koloristiska, konturen spretande mot bakgrundens gloria. Det är själva sinnebilden av konstnären som vacker dandy och missförstått geni, målat 1911, sju år före den unge, expressionistiske konstnärens död. I sin hetsande intensitet är det ensamt nog för att locka mig till Louisiana.

Med höstens satsning ”Självporträtt” borde det vara upplagt för fest. I 150 verk tar sig några av 1900- och 2000-talens största konstnärsnamn an ett av historiens mest klassiska och krävande motiv. I salarna möter vi allt från den poserande mästaren till inträngande, psykologiska porträtt, provocerande exhibitionism och lekfull ironi. Förutsättningarna kunde knappast varit bättre. Som genre intar självporträttet en unik position, från renässans till nutid. För konstnären har det varit en arena för att iscensätta eller rannsaka sig själv, men även ett fält för långt drivna experiment i form och färg. Samtidigt speglar det konstens utveckling från modernism och popkonst till postmodernismens lek med upplösta identiteter och 2000-talets kritiska spel med könsroller och statusmarkörer.

Louisiana har heller inte sparat på krutet. Här finns de givna namnen, som Pablo Picasso, Andy Warhol och Robert Mapplethorpe. Men feststämningen vill inte riktigt infinna sig. Varför? För det första är urvalet relativt konventionellt och snävt. Bitvis förefaller det som om man pliktskyldigt velat täcka in varje epoks största dragplåster, snarare än att skapa ett dynamiskt samspel. Inte sällan är det de mindre kända verken, däribland Felix Nussbaums utlämnande självporträtt som fängslad, judisk konstnär i 1940-talets Europa, som på djupet berör. För det andra hämmas utställningen av en alltför kronologisk presentation, fast man arbetat med olika kategorier. Ett exempel är det inledande temat: konstnären i sin ateljé, där den tidiga modernismens manliga pionjärer hänger på rad, istället för att ingå i en fruktbar dialog med nutida kollegor. Tydligare än någon annanstans pekar hängningen här slutligen på utställningens största brist: avsaknaden på kvinnliga konstnärer.

Självporträtt med apa, Frida Kahlo, 1945. Foto: Antonio Berlanga/Louisiana
Självporträtt med apa, Frida Kahlo, 1945. Foto: Antonio Berlanga/Louisiana

Det är ingen slump att namnen ovan alla tillhör män. Av utställningens 64 konstnärer är knappt en fjärdedel kvinnor – vilket skarpt demonstrerar att den sneda könsfördelning som genom åren präglat konstmuseers verksamhet, nyligen kartlagd i en svensk forskningsrapport, inte enbart är en historisk angelägenhet. Var är en Helene Schjerfbeck, Leonora Carrington eller Marina Abramovic? Bristen är desto mer graverande då just självporträttet ofta haft en särskild laddning för kvinnliga konstnärer. Här har de förhållit sig till sin yrkesidentitet och samtidigt brottats med samhällets traditionella föreställningar om och representationer av kvinnlighet. Visst finns Frida Kahlo och Paula Modersohn-Becker där med ett par starka självporträtt, men de får snarare symbolisera ett undantag.

Självporträtt med stekt ägg, Sarah Lucas, 1996. Foto: Louisiana
Självporträtt med stekt ägg, Sarah Lucas, 1996. Foto: Louisiana

Det är framför allt i de övre salarna som det hettar till. Medvetet använder en yngre generation – som Elke Krystufek, Sarah Lucas, Martin Kippenberger och Gillian Wearing – det egna ansiktet, kroppen och integriteten för att utmana, underminera eller ironiskt kommentera den egna identiteten och konstnärsrollen. Enbart här finns tillräckligt med intressanta verk för att trots allt göra utställningen sevärd. Men som helhet hade jag väntat mig ett betydligt friskare och mer oförutsägbart grepp av en institution som Louisiana.

Carolina Söderholm

”Självporträtt”, Louisiana, t o m 13.1

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet, 12 oktober 2012

This entry was posted in konst, kritik och journalistik. Bookmark the permalink.

Comments are closed.