The Icelandic Love Corporation: en bisarr strumpbyxa

The Icelandic Love Corporation
The Icelandic Love Corporation Foto: Lilith Performance Studio

Det första jag känner när jag kommer hem är att strumpbyxorna kliar. Nylonstrumpan, denna trettiotalets innovation, en gång lyx, syntetisk andra hud, kontrollpansar och erotisk lyster. Nu skaver den och tvingar hullet att rätta sig. Kvinnokroppen ska formas, kulturvarelsen hållas upprätt. Inuti The Icelandic Love Corporations katalog hittar jag Freuds tanke om hur människans tunna civilisationsfernissa när som helst kan ge vika för ”undervärldens” destruktiva krafter. Han kunde inte haft mer rätt.

Den isländska performancegruppen har gjort det till sin specialitet att använda hudfärgade, mångfärgade, svarta nylonstrumpor. Det har visat sig vara ett tacksamt material som omsluter de mest privata, politiska och existentiella zoner. ”Think less – feel more” uppmanar de under veckoslutet på Lilith Performance Studio. Jag tar dem på orden och känner efter. Vad har jag upplevt? Något helt bisarrt och irrationellt. En timmas frirum, fylld av den öppenhet som följer av vissheten att vad som helst kan hända. Det är en värdefull känsla.

Undertexten stavas maktkritik, revolt och underkastelse. Fast också dadaismens subversiva  humor. Kisar jag kan jag ännu se dem i dimman, dessa kvinnliga kroppsstrumpor och episka karaktärer. Vi, publiken, står lydigt uppställda längs spegelväggar. Klädda i svart, och likt förskrämda skolbarn anvisade var sin visirförsedd hjälm av en sträng lärarinna. Så kan akten ta sin början.

På sitt sätt liknar den ett skådespel. Åtta kvinnor, varav en slutligen skall stiga mot skyn i ett stroboskopiskt, trumdånande crescendo. Runt dem släpar mannen sina bördor, stenar fästa vid kroppen med nylonstrumpans seghet. Här finns gott om symbolik. Som hur vi ikläder oss våra identiteter och roller, tenderar att rätta oss i ledet, uthärda sisyfosarbetes vanmakt. Och mitt i allt, en fåfäng ballong av hopp, möjligheten att snärjas eller kasta sin mantel.

The Icelandic Love Corporation
The Icelandic Love Corporation

Låt dig inte övertrumfas av ekonomins, vetenskapens, industrins ekvationer och hierarkier – även de styrs av känslor och begär. Ungefär så lär trions budskap lyda, sedd i ljuset av inte minst hemlandets finansiella kollaps. Fast det är föreställningens absurda, estetiska kvaliteter jag suger åt mig. Den exklusiva känslan av att tillsammans bevittna en mystisk rit, med de tre isländskorna som översteprästinnor. Sedd i förhållande till andra konstnärer som intresserat sig för nylonstrumpans potential är deras handlag både dovare och mer löftesrikt. Italienska Vanessa Beecroft är känd för sina performances med kvinnor endast klädda i strumpbyxor och stövlar – genom sitt blotta antal och allvar mer hotfulla än sensuella. Den isländska trion går snäppet längre, och tömmer det elastiska materialet på all sexualitet men adderar det oförutsägbara. Brasilianske Ernesto Neto förvandlade Malmö konsthall till ett kryddigt sagoland, förförisk, ljust och lekfullt.

Men detta är också en lek, oförnuftig, bitvis utdragen men väl värd att leka. Som att kliva in i en surrealistisk målning, en mörk isländsk och samtida saga.

Carolina Söderholm

”Think less – feel more”, The Icelandic Love Corporation, Lilith Performance Studio, 1 – 4 dec, kl 19 och 21.

Publicerad i Sydsvenskan 9.12.2011

This entry was posted in konst, kritik och journalistik. Bookmark the permalink.

Lämna ett svar