Vaginans outforskade djup

Oh, it’s a beaver! Minsann, skymtar den inte där. Fuktigt glänsande, till hälften gömd mellan nakna lår och skrynklade lakan. Av kvinnan i sängen syns inget mer. Fotografiet är Gisela Schinks från sent 1990-tal, men det djärvt beskurna motivet påminner om ett av konsthistoriens mest skandalösa verk. Året var 1866 då franske Gustave Courbet målade sin närstudie av det kvinnliga skötet, och döpte den till ”L’Origine du monde”. Häromåret snubblade jag över dess rättframma vy på Musée d’Orsay i Paris, och överraskades som alltid av dess skönhet. Courbet, känd för sin provocerande realism, hade inte sparat på färgens skimrande lyster. Här var nu den köttsliga verkligheten, utan varje tillstymmelse till mytologisk eller allegorisk förklädnad. Alltsammans otänkbart chockerande för tidens franska societet. Ändå blev resultatet varken biologi eller pornografi. Det naturalistiska anslaget till trots vilar något vördnadsfullt över detta venusberg. Erotiskt, javisst, men också mättat med den poetiska tyngd som fick Courbet att kalla målningen ”Världens ursprung”.

Den franske konstnären Gustave Courbets "L'origine du monde" ("Världens ursprung") från 1886.
Den franske konstnären Gustave Courbets "L'origine du monde" ("Världens ursprung") från 1886.

Sannolikt var den ett beställningsjobb på uppdrag av den turkisk-egyptiske diplomaten Khalil-Bey, som i Paris byggt upp en omsusad konstsamling kring den kvinnliga kroppen. Den vågade målningen lär han ha hängt i sitt badrum, skyld bakom ett draperi. Endast privilegierade gäster gavs tillträde för att bevittna verkets avtäckande. Det exklusiva nöjet blev kortvarigt. Ett par år därefter tvingade spelskulder Khalil-Bey att sälja sin konstsamling. Den ungerske baronen Hatvany köpte verket 1913 och lät gömma det i en specialbyggd kassett. Dess yta pryddes av ett vinterlandskap av Courbet, men med rätt nyckel öppnades konstruktionen och avslöjade dess skamlösa inre. Senare hamnade målningen i psykoanalytikern Jacques Lacans ägo, men inte ens han tordes visa den utan förbehåll. Istället förvarade han den på sitt lantställe dold bakom en träpanel, på vilken den surrealistiske konstnären André Masson gjort sin egen tolkning av motivet.

Hemlighetsmakeriet kring Courbets målning är talande för konstens räddhågsna förhållande till det kvinnliga könet, som genom seklerna oftast dolts eller neutraliserats. Inom den äldre konsthistorien är det lika sällsynt som ett exotiskt djur, som vore just detta stycke natur särskilt besvärligt att fånga. Medan manskroppen sedan antiken skulpterats in i minsta dinglande behag, förefaller konstnärskåren mangrant ha lidit av en partiell blindhet beträffande den kvinnliga anatomin. Kanske var det inte så märkligt att Sigmund Freud kallade kvinnans kropp och sexualitet för den mörka kontinenten. Det bör ha varit ganska lätt att frammana bilden av dess oroande och outforskade djup. Få lär vid denna tidpunkt ha sett en realistiskt återgiven vagina, allra minst kvinnan själv. Även gestaltningarna av de mest åtråvärda kärleksgudinnor från romarrike till 1900-tal begåvades på sin höjd med en antydd skåra i marmorlen hud.

"Oh it´s a Beaver!" av Gisela Schink (1998).
"Oh it´s a Beaver!" av Gisela Schink (1998).

Förhistorien berättar om en annan syn. Inom skilda kulturer dyrkades den livgivande gudinnan, jordens moder. Skulpturen Venus från Willendorf dateras mer än 20 000 år tillbaka i tiden, och föreställer en kvinnogestalt med kraftfullt markerade bröst och kön. En av de äldsta klipprelieferna, funnen i franska Abri Castanet, tros visa hur människan för runt 37 000 år sedan karvade in vulvans tecken i hemmets grotta. Det var det arvet antikens filosofer tog avstånd från när de gjorde mannen, intellektet och ordet till norm. Kvinnan hamnade i underläge eller på piedestal, medan hennes kön som representerade det kroppsliga, sinnliga och jordiska skyldes.

Det skulle krävas att en stark generation kvinnliga konstnärer tog saken i egna händer för att få en ändring till stånd. ”Vaginavågen är här!” skrev Aftonbladet när konstnären Gisela Schink 1998 hyllade kvinnans kön och kåthet i sin fotoserie och utställning ”Oh, it’s a beaver!”. Det var kvinnans sexualitet på sina egna villkor som hon lyfte fram. Plötsligt var vaginan överallt, i debatten, på teatern och i magasinens temanummer. Fast det dröjde inte länge förrän den hade försvunnit från scenen igen för att återgå till sin ljusskygga tillvaro. Det är ett mönster som upprepats sedan 1960-talet då den på allvar gjorde entré inom konsten. Kanske mest uppseendeväckande i Niki de Saint-Phalles enorma installation, ”Hon – en katedral”, som 1966 intog Moderna Museet i Stockholm. Med hjälp av Jean Tinguely och Per Olov Ultvedt formade hon en färglysande liggande jättekvinna med särade ben som publiken äntrade genom skötet, för att besöka hennes inre attraktioner.

Denna erövring av det offentligas rum har gång på gång följts av förträngning. Det är ingen slump att Malmöbaserade serietecknaren Liv Strömquist häromåret väckte massiv uppmärksamhet med serieboken ”Kunskapens frukt”, där hon suveränt tecknar vulvans förbisedda historia, och skarpt plockar isär föreställningar och begrepp. Behovet av kunskap är akut. Det var också viljan till upplysning som drev den brittiske konstnären Jamie McCartney när han i ”The Great Wall of Vagina”, satte ihop gipsavgjutningar av fyrahundra kvinnors könsorgan till en åtta meter lång väggskulptur. När det finns få tillgängliga skildringar av vaginans sinnrikt varierade former är det lätt – och lukrativt – att få osäkerheten att växa kring hur den kan och bör se ut. Det gör trenden med plastikopererade blygdläppar och smärtsam vaxning av de mest känsliga delarna till en lönsam industri. Trots sexualiseringen av kvinnokroppen i reklam och populärkultur, tycks barbiedockans släta skrev fortsatt utgöra idealet för ett attraktivt underliv. Som levde föreställningen om Freuds skrämmande kontinent kvar, i trängande behov av att ansas och tuktas. Å ena sidan dessa vällustigt blottade kroppar, å andra sidan ett artificiellt, retuscherat eller utraderat kvinnokön.

Det var denna paradox som den tysk-amerikanska konstnären Hannah Wilke gjorde synlig när hon på 1970-talet stoppade tuggummi i munnen och sedan formade det kletiga materialet till vaginor som hon demonstrativt satte fast på vykort av monumentala byggnadsverk, landskapsvyer och målardukar. ”Needed-erase-her” kallade hon serien, där hon även knådade radergummin till de vaginor som bokstavligen blivit utsuddade ur historien.

Samtidigt lyfte hon frågan om kvinnans position i samhället och konstvärlden. Det var inte bara hennes kön som censurerats utan hennes villkor i stort, såväl i det förflutna som nuet. För tidens feministiska konstnärer blev bruket av den egna kroppen en motståndsstrategi. Istället för att posera som objekt för den manliga (konstnärs)blicken, tog de makten över sin nakenhet som skapande subjekt.

När världsfrånvända ideal ersattes med levd erfarenhet överträddes också den tabubelagda gränsen mellan kroppens yttre och inre. Sent i augusti 1975 klev Carolee Schneemann naken upp på scen i East Hampton, New York och drog ur sin vulva ut en lång pappersskrift som hon läste upp för publiken. ”Interior scroll” rymde hennes deklaration om vaginans betydelse, fysiskt, konceptuellt, skulpturalt och andligt, från extas till födelsepassage. Ännu år 2002 var det fläckade, numera legendariska pappersstycket tillräckligt kontroversiellt för att få kuratorn vid Guild Hall Museum i East Hampton sparkad sedan han velat visa det i en utställning om 1970-talets kvinnorörelse. Däremot tronar Judy Chicagos magnifika ”Dinner Party” från 1974-79 tryggt på Elizabeth A. Sackler Center for Feminist Art, Brooklyn Museum. Dukat som ett bankettbord porträtterar det trettionio av historiens mest centrala kvinnor genom individuella middagskuvert skulpterade likt vulvor, formade efter respektive kvinnas liv och värv.

Ungefär samtidigt, tvärs över Atlanten fattade Beth Laurin pennan och tecknade med ett foto som förlaga sitt ikoniska verk. Mot blyertsens svärta öppnar sig vaginans mjuka veck mellan två vassa rivjärn. ”Trycket ska minska”, kallade hon teckningen, kanske som en uppmaning till kamp. Det är en titel som idag ter sig mer som en besvärjelse än profetia. Fångad mellan historiska tabun, förljugna ideal och skalpellens metall är det kvinnliga könet ännu hårt trängt av kulturens och samhällets tryck. Mycket återstår att göra. En början kan vara att tända ett ljus i glaskonstnären Åsa Jungnelius ljuslykta Snippa Gold och utan betänkligheter njuta av dess skönhet.

Carolina Söderholm

Läs mer:

Konstfeminism. Strategier och effekter i Sverige från 1970-talet till idag, Atlas, 2005

Kunskapens frukt, Liv Strömquist, Ordfront förlag, 2014

Wack! Art and the feminist revolution, Cornelia Butler (red.), The MIT Press, 2007

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet 16 juli 2016

This entry was posted in konst, kritik och journalistik. Bookmark the permalink.

Comments are closed.