Vart går vi från här? Venedigbiennalen 2015

Årets Venedigbiennal riktar blicken mot framtiden, men är fast rotad i historien och ett orostyngt nu. Det är en behärskad men bitvis explosiv kraftsamling som kuratorn Okwui Enwezor åstadkommit. ”All the world’s futures” kallar han huvudutställningen som samlar 136 internationella konstnärer, medan runt 90 länder deltar med egna presentationer.

Adrian Piper: "Everything will be taken away" FOTO: VENEDIGBIENNALEN
Adrian Piper: "Everything will be taken away" FOTO: VENEDIGBIENNALEN

Fast alltsammans börjar med slutet. The end, fine, fin. Italienske Fabio Mauri upprepar filmdukens slutord likt ett mantra i sina bilder och skulpturer. Tillsammans med en vägg av nötta resväskor är orden det första som möter besökarna i biennalparken Giardinis centralpaviljong. ”The Western Wall or the Wailing Wall” har mer än tjugo år på nacken. På sitt sätt är den typisk för många av de verk som Enwezor valt, där dåtid och nutid hakar tag i varandra eller kortsluts. Medan Fabio Mauri (1926-2009) främst hade förintelsens offer i tankarna, har den uppstaplade väggen en alltför påtaglig aktualitet. Fler än 2000 flyktingar drunknade i Medelhavet under veckorna som föregick biennalens öppnande, i desperata försök att ta sig innanför Europas murar. Det är samma hav som så oskyldigt glittrar ett par hundra meter därifrån i Venedigs turkosa lagun.

”Everything will be taken away”, skriver amerikanska Adrian Piper om och omigen med krita på svarta tavlor, belönad med biennalens guldlejon som bästa konstnär i den internationella utställningen. Intill sprider sig ett myller av bilder från det senaste årets globala demonstrationer och protestmarscher, tecknade med fotorealistisk skärpa av olika thailändska konstnärer på Rirkrit Tiravanijas initiativ. Skilda epoker och geografiska platser möts i en exposé genomträngd av konflikter, trauman och berättelser. Allt medan ett högläsningsmaraton av Karl Marx ”Das Kapital” genljuder i salarna, uppbrutet av performances och konserter i det scenrum Enwezor inrättat, likt biennalens pulserande hjärta. Född i Nigeria och verksam i München, med bland annat prestigefyllda Documenta i Kassel på sitt cv, har Enwezor en uttalat kritisk och politisk agenda. Vad han frågar är hur konsten kan svara mot en samtid av flykt, migration och katastrofer, kanske den svåraste situation vi stått inför sedan andra världskrigets slut.

Det räcker med att slänga ett getöga in i Spaniens kitschiga Dalí-hyllning eller Egyptens bisarra uppvisning i konstgräs och digital fjärilsjakt för att förstå det berättigade i frågan. När världens nationer samlas bland kanaler och palats, blir det uppenbart att med enbart en glättig yta förslår konsten inte långt. Bredvid Fabio Mauris ödesmättade entré hostar sig en bandagerad man blodig i franske Christian Boltanskis lika outhärdliga som legendarisk filmverk. Som höll mänskligheten på att trasas sönder inifrån, på väg mot sin egen undergång. Långt mer än 2013:års upplaga är det här en biennal som öppnar sig mot världen, och sätter konsten i omedelbar relation till en global verklighet.

Wangeshi Mutu: "She's got the whole world in her hand". FOTO: VENEDIGBIENNALEN
Wangeshi Mutu: "She's got the whole world in her hand". FOTO: VENEDIGBIENNALEN

Just global är ett nyckelord. Som dess första konstnärliga ledare från den afrikanska kontinenten ser Okwui Enwezor till att göra biennalen internationell i ordets fulla bemärkelse. Visserligen valsar kända namn och verk, likt Boltanskis ovan, runt här precis som på andra av västvärldens institutioner. Men det annars så dominerande västerländska perspektivet blir endast ett av flera, med en betydande andel konstnärer från Afrika, Asien och Sydamerika. Här ryms bland andra kenyanska Wangeshi Mutu som med feministisk klangbotten i suggestiva videoverk, collage och skulpturer ifrågasätter den vita exotiserande blicken. Försåtligt utsökta är vietnamesiska Tiffany Chungs målade kartor som markerar vidden av Syriens humanitära katastrof.

Tiffany Chung: "Syrian Projects". FOTO: VENEDIGBIENNALEN
Tiffany Chung: "Syrian Projects". FOTO: VENEDIGBIENNALEN

Allt medan de forna europeiska stormakterna kantar Giardinis paradstråk med sina palats från biennalens barndom. Uppförda under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal speglar de en tid präglad av nationsbyggande och hänsynslös kolonialism. Det är det arvet som rannsakas i den belgiska paviljongen, byggd av samme kung Leopold II som brutalt förslavade och massakrerade Kongos befolkning medan landet skamlöst plundrades på sina rika naturresurser.

Inne i Enwezors huvudutställning följer svenske Runo Lagomarsino ett parallellt spår, när han i en svit teckningar markerar datumen för Columbus amerikanska resor. Utan närmare introduktion riskerar deras laddning dessvärre att gå förlorad i biennalens massiva och högljutt pockande utbud. I en liknande farozon hamnar Sveriges officiella bidrag, med Lina Selanders historiskt mångskiktade och tidskrävande presentation i Moderna Museets regi.

Antje Ehmann & Harun Faroucki: "Labour in a single shot". FOTO: VENEDIGBIENNALEN
Antje Ehmann & Harun Faroucki: "Labour in a single shot". FOTO: VENEDIGBIENNALEN

Vad gör Marx på en sådan här elitistisk tillställning? undrar någon ilsket på ett flygblad som jag snappar upp på väg till Arsenales anrika varvslokaler, biennalens andra klassiska område där också Selander håller till. I jämförelse med Giardinis täta, hårdkokta presentation är anslaget här avsevärt mer visuellt, fysiskt och slagkraftigt.

Xu Bing: "Phoenix". Bings Fågel Fenix är byggd av kvarlämnat skrot, verktyg och byggmaterial efter en stor byggarbetsplats i centrala Peking, och vill belysa arbetarnas hårda villkor. FOTO: VENEDIGBIENNALEN
Xu Bing: "Phoenix". Bings Fågel Fenix är byggd av kvarlämnat skrot, verktyg och byggmaterial efter en stor byggarbetsplats i centrala Peking, och vill belysa arbetarnas hårda villkor. FOTO: VENEDIGBIENNALEN

I likhet med tidigare kuratorer lyckas dock inte heller Enwezor fullt ut hålla den gigantiska satsningen samman till slutet, möjligen är Arsenale för stort. Under Venedigs glansdagar som renässansens handelsmakt byggdes här båtar som seglade över oceanerna och återvände lastade med kryddor, porslin och siden från öst. Idag är det långt fler varor som färdas jorden runt från Asiens slutna fabriker och sweatshops. Och det är här Marx kommer in i bilden, med sin analys av kapitalismens mekanismer i det industrialiserade samhället. Så utgör arbete ett annat av biennalens tunga spår. Fast helt nödvändig är han knappast för att förstå de ojämlika villkor och den giriga exploatering som 2000-talets konsumtionssamhälle vilar på. Det går lika bra att låta sig sugas in i Antje Ehmanns och Harun Farockis videoinstallation ”Labour in a single shot” som i kortkorta, närgångna tagningar skildrar cirka 600 yrken världen över. Alternativt dröja vid argentinska Mika Rottenbergs oemotståndliga installation NoNoseKnows som med absurd humor blottar pärlodlingens krassa realitet. Tydligt demonstrerar hon konstens förmåga att göra både verkligheten och drömmen kännbar, vilket är biennalens styrka när den fungerar som bäst. Sant är att det snarare är det förflutna och nuet som synas i ”All the world’s futures”. Men det är ur dem framtiden tar sin form. Det väsentliga är frågan som dröjer kvar: vart går vi från här?

Carolina Söderholm

”All the world’s futures”, Den 56:e Venedigbiennalen, t o m 22/11 2015

Tips: högt & lågt

1 Årets nation

Armenien var paviljongen alla pratade men få hann ta båten till att se. Belönad med årets guldlejon för bästa nationella deltagande samlade utställningen armeniska konstnärer annars skingrade över världen på Isola di San Lazzaro degli Armeni, med installationer i den lilla öns kloster.

2 Ekologiskt perspektiv

Vidunderliga bilder från urskogens fjärilsmoln blandas med valfångst i John Akomfrahs storskaliga videoverk ”Vertigo Sea” (Centralpaviljongen, Giardini). En förstummad publik applåderade efter slutscenen, vilket inte hör till vanligheterna när det gäller biennalens världsvana publik. Akomfrah (född i Ghana, baserad i London) är en av de som i år lyfter fram det ekologiska perspektivet, påtagligt även i Finlands och den lilla önationen Tuvalus bidrag.

3 Väst och öst möts

Bakom det lätt pretentiösa namnet ”The union of fire and water” ryms en magnifik installation strax bredvid Canal Grande. Det är ett konstcentrum i azerbajdzjanska Baku som knyter samman väst och öst, och känsligt lyfter in landets historia och nutid i ett vittrande venetianskt palats. Palazzo Barbaro, Campo Santo Stefano

4 Vulgär eller fräck paus?

Vulgärt och smaklöst eller fräckt och egensinnigt. Meningarna om Sarah Lucas, som i eget majestät intog det brittiska palatset i Giardini, gick isär. I salarna trängdes knallgula, obscena figurer som formade av ballonger, nakna rumpor med cigaretter och bisarra installationer. En uppfriskande paus från allt tungt laddat tankegods.

5 Kinesiskt bottennapp

Bottennapp finns det gott om. Den kinesiska utställningen ”Highway to hell”, fristående men ordnad under biennalens paraply, bär skäl för sitt namn med glänsande rader av blommiga porslinsdödskallar, tusentals barbiedockor och dödligt sockersött måleri. Just många av aktörerna från den boomande kinesiska konstmarknaden visar exakt hur illa det kan gå när konst blir en glassig konsumtionsvara, kitschig och exklusiv. Palazzo Michiel, Cannaregio

Publicerad i Kristianstadsbladet 15 maj 2015

This entry was posted in konst, kritik och journalistik. Bookmark the permalink.

Comments are closed.