Vita dukar, vita väggar

Den svarta kvinnan är naken och håller ett spjut i handen, omgiven av djungelns vilda djur. Idag vållar Nils Dardels ”Svarta Diana” debatt, men när han målade den år 1924 höll han sig tryggt inom ramarna för konstens tradition. Det är också den traditionen Valérie Oka förhåller sig till när hon drygt nittio år senare placerar sig själv naken i en järnbur. Inför publikens ögon vandrar hon rastlöst av och an innanför gallret. Hennes enda sällskap är en gigantisk vit penis i ett hörn. Situationen är absurd och obekväm. Några veckor till visar Lunds konsthall hennes videofilmade performance, som driver stereotypa skildringar av den svarta kvinnan till sin spets.

Valérie Oka, "Utan titel", 2015. Bild: Wiels Bryssel
Valérie Oka, "Utan titel", 2015. Bild: Wiels Bryssel

Genom historien har den västerländska konsten befolkats av ljushyllta kvinnor, män och barn. Då mörkhyade personer i undantagsfall trätt in i bilden har de oftast associerats med kittlande stråk av exotism, sexualitet eller våld. Träffsäkert prickade Dardel in samtliga variabler i ”Svarta Diana”, vilket fick Moderna Museet i Malmö att förse tavlan med varningsskylt. Diskussionen som förts de senaste veckorna visar frågans komplexitet. Samhället har förändrats, liksom vårt sätt att se på historien, men konsten består.

Vida mer problematiskt än 1920-talets målade fantasier, är det faktum att vithet i hög grad fortsatt att framstå bildkonstens norm. Även under 1900-talet saknas i allt väsentligt representationer av svarta, vilket gör att de enstaka skildringar som förekommer tillmäts en oproportionerlig vikt. Tydligt pekar Valérie Oka på hur svart hud än idag signalerar något kontroversiellt, inte sällan kopplat till en antingen hotfull eller utsatt position. Fast där finns en viktig detalj i hennes verk. Dörren till buren är öppen. I det tysta ger hon sig själv möjlighet att välja mellan att stanna i fångenskapen, eller lämna sin förväntade roll.

Nils Dardel var i hög grad ett barn av sin tid. Sedan 1800-talets mitt visade den europeiska konsten ett växande intresse för andra kulturer och folkslag. Men den roll och betydelse det främmande tilldelades skiftade starkt. Då Eduard Manet år 1865 visade sin målning Olympia på salongen i Paris tvingades den hänga högt upp på väggen, utom räckhåll för den rasande publiken. Hans rättframma porträtt av den självmedvetna kurtisanen provocerade i sin nakenhet. Däremot lade varken hans samtid eller eftervärlden någon större vikt vid den centrala plats hennes svarta kammarjungfru intog. Som vore hon inte där. När vännen och författaren Emile Zola skriver till Manet kommenterar han tjänarens närvaro som en praktisk lösning på ett entydigt måleriskt problem: kompositionen behövde mer svärta i kontrast till Olympias bleka hud.

Paul Gauguin å sin sida sökte ett idealiserat tillstånd av okomplicerad njutning i sina målningar av Söderhavets kvinnor. Senare drogs 1900-talets tidiga modernism till den afrikanska konstens uttrycksfulla mystik. Men den så kallade primitivismens syn på den exotiska andra var knappast fördomsfri. Medan afrikansk-amerikanska Josephine Baker lade de mondäna scenerna för sina fötter, iklädd en kjol av sydda bananer, våldförde sig de europeiska kolonialmakterna brutalt på den afrikanska kontinenten. Den svarta kvinnan fick bli måltavla för den vite mannens projiceringar om det naiva och vilda, en lössläppt sexualitet till djungeltrummans rytmer.

Billie Zangewa, "The Rebirth of the Black Venus", 2010. Bild: Lunds konsthall
Billie Zangewa, "The Rebirth of the Black Venus", 2010. Bild: Lunds konsthall

Billie Zangewa, malawisk konstnär just nu aktuell både på Lunds konsthall och Louisianas ”Afrika”-utställning, bearbetar i sin textila bild ”Rebirth of the Black Venus” historien om den sydafrikanska slaven Sarah Baartman. Runt 1800-talets början förevisades hon som anatomisk kuriositet i Frankrike och England under namnet Hottentott-Venus, innan hon under den påtvingade turnén insjuknade och dog. Stygn för stygn syr Billie Zangewa ihop hennes porträtt, och ger henne värdigheten åter.

Ett lika kritiskt sömnadsarbete ägnar sig Yinka Shonibare åt, då han med nål och tråd synar det koloniala arvet. Raffinerat ger sig den brittisk-nigerianske konstnären ikast med det brittiska imperiets förflutna när han iscensätter tablåer och filmer med svarta huvudpersoner i rollen som viktoriansk dandy eller slottsdam. Hudfärgen blir här helt avsiktligt den avgörande poängen med verket.

Medan Yinka Shonibare infiltrerar kolonialismens historia och skjuter dess makt- och rashierarkier i sank, strävar afrikansk-amerikanske Kerry James Marshall efter att göra konstens historia till en berättelse som också är hans. Som en av få svarta studenter kämpade han under sin egen konstutbildning för att finna förebilder och konstnärer att identifiera sig med. Sedan 1970-talets slut har han konsekvent målat in svarta personer och svart kultur i konstens förflutna och nutid genom egna varianter på allt från rokoko och abstrakt expressionism till tecknade serier med en svart superhjälte. Hans utställning på danska Charlottenborgs kunsthal förra året skiftade på ett genomgripande sätt perspektiven, och synliggjorde bryskt vidden av historiens och samtidens blindhet.

Makode Linde, "Brudparet". Bild: Makode Linde
Makode Linde, "Brudparet". Bild: Makode Linde

Här, på svensk hemmaplan, använder Makode Linde en liknande strategi, när han målar kungafamiljens ansikten i svart på prydnadsporslinstallrikar. Med en mörk, drastisk humor skruvar han det svenskaste svenska, och tillverkar sina egna motbilder fjärran från all ängslig måttfullhet. Avsiktligt använder han den västerländska kulturens klichéer, och vänder dem helt fräckt mot etablissemanget själv. Den effekt som uppstår blottar på ett avslöjande vis vad vi vanligen förväntar oss att se och inte se. Ändå befinner vi oss knappt i början av ett skifte där vithetens norm sätts ur spel. Mottagandet av den brittiska målaren Lynette Yiadom-Boakyes bilder visar hur långt vi har kvar. Av en slump kom jag i somras förbi Serpentine Gallery i London, och överrumplades av dynamiken i hennes både oroande och drömska måleri. Med flyktiga, levande penseldrag framträder människor i ett slags obestämt tillstånd där plats, tid och sammanhang är flytande. Men en sak har de alla gemensamt, sin mörka hud. Ibland syns de knappt mot bakgrundens mättade dunkla toner. När hennes konst diskuteras, som nu vid hennes stora genombrott, kopplas hennes val av motiv ofrånkomligen till en politisk agenda. Det rör sig om synlighet, osynlighet och konsthistoriens djupa hål. Trots att hon uttalat säger, måhända högst medvetet, att det är måleriet i sig hon utforskar. Det har bara fallit sig naturligt att måla de hon har närmast, uppväxt i London, med föräldrar från Ghana.

Men med bakgrund mot hur bildkonsten sett ut – och ser ut – får varje representation av en icke-vit person en särskild laddning. Vilket talar sitt tydliga språk om sakernas tillstånd. Den mörka huden är fortfarande aldrig självklar eller neutral.

I något kortare version publicerad i Sydsvenska Dagbladet 3 september 2015

This entry was posted in konst. Bookmark the permalink.

Comments are closed.