I oländig terräng

I gränslandet mellan natur, myt och rit kan kartor svikta, hägringar locka och mörkret tätna, medan allt framstår möjligt. På medeltida Jordberga gods möts under påsken 2013 fyra konstnärer ”I oländig terräng”, en samlingsutställning. Alla har de funnit sina egna stigar genom konstens och naturens kupe- rade marker. Utifrån sina individuella konstnärskap formar Max Ockborn, Monix Sjölin, Danilo Stankovic och Thale Vangen en sinnrik värld för drömska exkursioner i det gamla Herrskaps- stallet. Det är en värld av fabellika djur och fängslande mekanik som ger tanken vingar. Men också av objekt för magiska ritualer, psykedelisk folklore och trolska skogsdjup.

Om oländig betyder svårframkomlig, eller besvärlig att odla och bruka, så är det denna terräng bortom logikens raka spår som de fyra konstnärerna utforskar. En terräng som bättre genomkorsas med drömmens öppna ögon än vardagens karta och kompass. Med sina snåriga slänter, våtmarker och underjordiska gryt gäckar den människans behov av kontroll och
krav på resultat och nytta. Befolkad av skogens invånare och mytologins gåtfulla karaktärer breder den nu ut sig på Jordberga.

Max Ockborn
Max Ockborn

Här spänner Max Ockborn upp sina pyramider av färgad textil. Likt en nomad eller schaman inrättar han sin boplats och tar luften i anspråk. Med omsorgsfullt hantverk skapar han verktyg och rum för rituella handlingar, öppna för var och en att fylla med mening. Längre bort skymtar Monix Sjölins skyggt lek- fulla familj. Kaninen och kanske räven, som lämnat sina hålor i sökandet efter äventyr. Lågmält tecknar hon en berättelse om nyfikenhet, längtan och tillit, i skarp kontrast till skulpturernas svetsade stål.

Monix Sjölin
Monix Sjölin

Danilo Stankovic målar de landskap, som med sin oroande skönhet utgör mytens och ritens spelplats. I hans bildvärld blandas surrealistiska inslag med säregna gestalter från en nordisk och centraleuropeisk folktro. På en gång önskade och fruktade, rör de sig över både humorns och vidskeplighetens fält. Med sina inslag av djur och mekanik är det ur mötet mellan vetenskap, teknik och saga som Thale Vangens skulpturer får sin laddning. Mot konstruktionens metodiska lösningar ställs fjäderns skönhet och hästbenets muskulösa styrka. Envist presenterar hon möjligheten till handling, och sätter tanken i rörelse.

Thale Vangen och Danilo Stankovic
Thale Vangen och Danilo Stankovic

På olika sätt förhåller konstnärerna sig till platsens karaktär. Bildligt men även bokstavligt, när de i vissa fall formar sina verk direkt för platsen, eller utgår från dess material och växtlighet. Bortom slottsparken och dammens spegling sträcker Söderslätts böljande vidder ut sig. Ett landskap präglat av odling, skog och förfluten tid, där handfasta traditioner och historier finns inbäddade i byggnader och jord. Men kanske framför allt, där naturen, full av levande väsen, besvärjelser och lockrop väntar utanför knuten.

Curator: Carolina Söderholm

Installationsvy, I oländig terräng
Installationsvy, I oländig terräng
Max Ockborns installation på gårdsplanen
Max Ockborns installation på gårdsplanen
Posted in utställningar | Kommentering avstängd

Fest med förhinder på Louisiana

Självporträtt med påfågelväst, Egon Schiele, 1911. Foto: Louisiana
Självporträtt med påfågelväst, Egon Schiele, 1911. Foto: Louisiana

På affischen möter Egon Schieles blick under halvt slutna ögonlock. Läpparna är klarröda, fingrarna febrigt koloristiska, konturen spretande mot bakgrundens gloria. Det är själva sinnebilden av konstnären som vacker dandy och missförstått geni, målat 1911, sju år före den unge, expressionistiske konstnärens död. I sin hetsande intensitet är det ensamt nog för att locka mig till Louisiana.

Med höstens satsning ”Självporträtt” borde det vara upplagt för fest. I 150 verk tar sig några av 1900- och 2000-talens största konstnärsnamn an ett av historiens mest klassiska och krävande motiv. I salarna möter vi allt från den poserande mästaren till inträngande, psykologiska porträtt, provocerande exhibitionism och lekfull ironi. Förutsättningarna kunde knappast varit bättre. Som genre intar självporträttet en unik position, från renässans till nutid. För konstnären har det varit en arena för att iscensätta eller rannsaka sig själv, men även ett fält för långt drivna experiment i form och färg. Samtidigt speglar det konstens utveckling från modernism och popkonst till postmodernismens lek med upplösta identiteter och 2000-talets kritiska spel med könsroller och statusmarkörer.

Louisiana har heller inte sparat på krutet. Här finns de givna namnen, som Pablo Picasso, Andy Warhol och Robert Mapplethorpe. Men feststämningen vill inte riktigt infinna sig. Varför? För det första är urvalet relativt konventionellt och snävt. Bitvis förefaller det som om man pliktskyldigt velat täcka in varje epoks största dragplåster, snarare än att skapa ett dynamiskt samspel. Inte sällan är det de mindre kända verken, däribland Felix Nussbaums utlämnande självporträtt som fängslad, judisk konstnär i 1940-talets Europa, som på djupet berör. För det andra hämmas utställningen av en alltför kronologisk presentation, fast man arbetat med olika kategorier. Ett exempel är det inledande temat: konstnären i sin ateljé, där den tidiga modernismens manliga pionjärer hänger på rad, istället för att ingå i en fruktbar dialog med nutida kollegor. Tydligare än någon annanstans pekar hängningen här slutligen på utställningens största brist: avsaknaden på kvinnliga konstnärer.

Självporträtt med apa, Frida Kahlo, 1945. Foto: Antonio Berlanga/Louisiana
Självporträtt med apa, Frida Kahlo, 1945. Foto: Antonio Berlanga/Louisiana

Det är ingen slump att namnen ovan alla tillhör män. Av utställningens 64 konstnärer är knappt en fjärdedel kvinnor – vilket skarpt demonstrerar att den sneda könsfördelning som genom åren präglat konstmuseers verksamhet, nyligen kartlagd i en svensk forskningsrapport, inte enbart är en historisk angelägenhet. Var är en Helene Schjerfbeck, Leonora Carrington eller Marina Abramovic? Bristen är desto mer graverande då just självporträttet ofta haft en särskild laddning för kvinnliga konstnärer. Här har de förhållit sig till sin yrkesidentitet och samtidigt brottats med samhällets traditionella föreställningar om och representationer av kvinnlighet. Visst finns Frida Kahlo och Paula Modersohn-Becker där med ett par starka självporträtt, men de får snarare symbolisera ett undantag.

Självporträtt med stekt ägg, Sarah Lucas, 1996. Foto: Louisiana
Självporträtt med stekt ägg, Sarah Lucas, 1996. Foto: Louisiana

Det är framför allt i de övre salarna som det hettar till. Medvetet använder en yngre generation – som Elke Krystufek, Sarah Lucas, Martin Kippenberger och Gillian Wearing – det egna ansiktet, kroppen och integriteten för att utmana, underminera eller ironiskt kommentera den egna identiteten och konstnärsrollen. Enbart här finns tillräckligt med intressanta verk för att trots allt göra utställningen sevärd. Men som helhet hade jag väntat mig ett betydligt friskare och mer oförutsägbart grepp av en institution som Louisiana.

Carolina Söderholm

”Självporträtt”, Louisiana, t o m 13.1

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet, 12 oktober 2012

Posted in konst, kritik och journalistik | Kommentering avstängd

Nära nog. Tutankhamun, graven och kopiorna

Kopia av Tutankhamuns begravningsmask. Foto: Anne-Marie von Sarosdy/Semmel Concerts GmbH
Kopia av Tutankhamuns begravningsmask. Foto: Anne-Marie von Sarosdy/Semmel Concerts GmbH

Från annonstavlorna lyser Tutankhamuns dödsmask i guld. Få lär ha missat att Malmö Mässan gästas av faraon och hans skatter. Den unge Tutankhamun, vars grav förblev gömd i över tretusen år tills den brittiske arkeologen Howard Carter fann den 1922. Kort efter gravens öppnande insjuknade Carters finansiär, lord Carnarvon, i en dödlig infektion. Myten om Tutankhamuns förbannelse var född.

Men det är inte bara historien, utan också utställningen som är spektakulär. Som jämförelse ligger den påkostade ”Bodies” kanske närmast till hands. Fast denna gång är det historien som förvandlas till internationell kioskvältare. I Hyllie väntar 4000 kvadratmeter med över tusen utsökta föremål från gravkammaren. Eller ja, noga räknat är allt som visas kopior, omsorgsfullt framställda av egyptiska hantverkare. Ändå har över tre miljoner besökare vallfärdat för att se de tre parallella, nyproducerade utställningar som turnerar över världen.

Allt sedan Walter Benjamin 1936 skrev ”Konstverket i reproduktionsåldern”, har autencitetens – äkthetens – betydelse diskuterats. Vad händer när konstverkets särskilda aura, dess bundenhet till en specifik tid och plats, försvinner? Även om Benjamin främst brottades med fotografiets och filmens växande betydelse, har frågan en vidare bärkraft. Den hyllade konstnären Sturtevant, har byggt sin karriär på att göra kopior av andra konstnärers verk. En kommentar till ”en upplevelseinriktad marknadsekonomi av kopior, kloning och överflöd” skrev Moderna museets intendent Fredrik Liew när hon tidigare i år ställde ut i Stockholm. Och vad är Tutankhamunutställningen, med sina glättade broschyrer och ansenliga entréavgift, om inte en del av denna upplevelseindustri?

Det är nu inte så märkligt att ställa ut repliker och rekonstruktioner – även museer arbetar delvis så. När Rooseum för snart tjugo år sedan visade sin Leonardoutställning vällde publiken in för att se merparten modeller och kopior. Medan någon recensent sågade ett historiskt jippo, såg en annan utställningsmediets framtid i den avancerade presentationsteknologin.

En titt i gravens förrum. Från utställningen "Tutankhamun, graven och skatterna". Foto: Semmel Concerts GmbH
En titt i gravens förrum. Från utställningen "Tutankhamun, graven och skatterna". Foto: Semmel Concerts GmbH

Kanske är den framtiden här nu. ”Edutainment”, kallar det tyska produktionsbolaget, Semmel Concerts, (i samarbete med svenska Julius Production) sitt koncept. Utbildning och underhållning i ett. Faktum är att de är ganska duktiga på att göra historien levande. Ambitiösa audioguider och filmvisningar lotsar publiken in i det gamla Egypten, där man kan utforska gravkammaren, studera hieroglyfernas intrikata tecken och beundra den svunna civilisationens lyskraft.

Spelar det då någon roll att sarkofagen och stridsvagnen är kopior? Ja. Den alldeles speciella känslan av att stå framför ett unikt historiskt föremål uteblir. Å andra sidan hade originalobjekten aldrig kommit till Malmö. De är alltför dyrbara och ömtåliga. Vad är då bäst: att göra sig kvitt vördnaden inför det autentiska objektet, och bejaka kopian? Nej, i förhållande till ”the real stuff” är detta kort sagt ett komplement – pedagogiskt och underhållande, om man så vill. Det finns inga lokal- och skolbussar som går till Konungarnas dal. Men väl till Hyllie.

Carolina Söderholm

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet, 15 oktober 2012

Posted in konst | Kommentering avstängd

Documenta 13 – historien kryper närmare


Weinbergterassen och bunkern i Kassel, där delar av Documenta 13 utspelar sig. Foto: Carolina Söderholm
Weinbergterassen och bunkern i Kassel, där delar av Documenta 13 utspelar sig. Foto: Carolina Söderholm

I Weinbergbunkern under Kassel trevar sig Documentapubliken fram med skyddshjälm. Klaustrofobin lurar i mörkret. På andra sidan centrum väntar Hauptbahnhof, med sina till hälften övergivna järnvägsspår, granne med fabriksområdet som levererade stridsvagnar till nazisternas armé. I år annekterat som dystopisk utställningsplats. Ofrivilligt ser jag mig över axeln. I hörlurarna marscherar militärkängor på plattformen, nära perrongen där vagnarna till koncentrationslägren avgick. Med kuslig effektivitet utplånar Janet Cardiffs och George Bures Millers ljud- och videopromenad gränsen mellan nu och då, fiktion och verklighet. Väl ute på gatan igen framstår staden som mättad av dov historia. Den ekar i konsten som infiltrerar dess få bevarade äldre byggnader och vetenskapliga kabinett, dess nedlagda industrier och lätt bedagade biografer och hotell. De senare spår från 1950-talets era av optimistisk rekonstruktion, symptomatiskt nog ritade av Paul Bode, Documentagrundaren Arnold Bodes arkitektbror.

"Momentary Monument IV", Lara Favaretto, vid Kassel Hauptbahnhof. Foto: Carolina Söderholm
"Momentary Monument IV", Lara Favaretto, vid Kassel Hauptbahnhof. Foto: Carolina Söderholm

Då det första Documenta öppnade i Kassel 1955 var det i ett Tyskland som målmedvetet lade det förflutna bakom sig. Drivkraften var att återlansera den avantgardistiska konst som under nationalsocialismen fördömts för sitt degenererade uttryck. Tydligt knöts det abstrakta måleri och skulptur som visades till en modernistisk agenda av individualism, konstnärlig frihet och internationalism. Fokus låg på det opolitiska och visuella, i tyst kontrast till det onämnbara som föregått.

Fridericianum. Foto: Nils Klinger
Fridericianum. Foto: Nils Klinger

Huvudsäte, då som nu, utgjorde Fridericianum, ett symboliskt val. Uppfört på 1770-talet som ett av Europas första offentliga museer låg det 1955 ännu svårt skadat efter andra världskriget. I den snabbt restaurerade byggnaden presenterades nu modernismens konstnärer – en stark markering mot det konservativa kulturklimat som trots avnazifieringen dröjt kvar. Genomslaget var ett faktum.

Med 1960-talets popkonst och Joseph Beuys radikalitet gjorde politiken och samhället intrång i Documentakonsten. Sedan dess har utställningen, som återkommer vart femte år, behållit sin position som den internationella konstvärldens tyngsta evenemang. Den kritiska blicken har varit integrerad från start. Men har den någonsin varit så fysiskt kännbar som nu, i ett Kassel där historien trängt under huden? Men lika väl som den lokala historien utgör utgångspunkt för rannsakan av ett tyskt förflutet, bildar den relief för den sinnrika väv av samtida konflikter, motstånd, utopier och tillförsikt som Documenta (13) utgör.

Avståndet är skarpt mellan sommarens utställning och 1950-talets första Documenta. Men ambitionen kvarstår; att säga något väsentligt om vad konsten är och betyder idag, ideologiskt, intellektuellt och estetiskt. Resultatet är både mer krävande och tillfredsställande än vad jag trott var möjligt.

Carolina Söderholm

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet 9 juli 2012

Posted in konst, kritik och journalistik | Leave a comment

Teknikens documenta

Thomas Bayrles motorskulpturer i Documenta-Halle. Foto: Carolina Söderholm
Thomas Bayrles motorskulpturer i Documenta-Halle. Foto: Carolina Söderholm

Med skrämmande precision snurrar tyske Thomas Bayrles sju bilmotorer i Documenta-Halle. Porsche, Volkswagen – en hypnotisk studie i effektivitet. Samtidigt, en teatralisk performance, ett stycke kinetisk konst. Om maskinens destruktiva krafter, kopplat till 1900-talets världskrig, satt sina tydliga spår i Kassels stadskärna, väcker årets Documenta liv i teknikens utopiska potential. Maskinen, vetenskapen och fysiken i intimt samspel med människan – poetisk, gränslös och experimentell.

I det forna Orangeriet, numera museum för astronomi och vetenskap, har David Link rekonstruerat en tidig dator, som på 1950-talet programmerades för att generera en serie kärleksbrev. Anonymt uppnålade på Manchester Universitys anslagstavla skapade de förvirring och mystik. I Links nyproducerade version förmår orden ännu fängsla. När maskinen tolkar mänsklig åtrå och förälskelse blir resultatet en både bisarr och hoppfull studie i passion och sårbarhet.

Carolina Söderholm

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet 2 juli 2012

Posted in konst, kritik och journalistik | Leave a comment

Provokationens documenta

"Disabled Theatre", Jérôme Bel och Theater HORA, Kaskade Cinema. Foto: Anders Sune Berg
"Disabled Theatre", Jérôme Bel och Theater HORA, Kaskade Cinema. Foto: Anders Sune Berg

Ganska omedelbart spred sig rykten om franske koreografen Jerôme Bels performance ”Disabled Theatre” som visades på 1950-talsbiografen Kaskade Cinema i Kassel. Medan somliga höjde verket till skyarna, fann andra det så moraliskt förkastligt att de lämnade salongen. På scen stod schweiziska teatergruppen HORA. Vari låg provokationen? Samtliga skådespelare hade någon form av mentalt funktionshinder. Blev det därmed skamligt att i Documentas intellektuellt prestigefyllda kontext se dem uppträda, och reflektera kring sitt deltagande och sitt handikapp? Jag tror inte någon i publiken undgick att fundera över normer och maktstrukturer. Får man lov att göra konst på dessa människors ”bekostnad”? Ja, skulle jag säga. Istället för att dra fördel av deras utsatthet låter Bel oss se dem som agerande subjekt. Istället för att osynliggöra genom politisk korrekthet – ett faktiskt möte som både problematiserar och berikar.

Carolina Söderholm

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet, 1 juli 2012

Posted in konst, kritik och journalistik | Leave a comment

Djurens documenta

"Dog Run", Brian Jungen. Foto: Carolina Söderholm
"Dog Run", Brian Jungen. Foto: Carolina Söderholm

”Tyvärr, endast hundar”, upplyser Documentaguiden, som bevakar grinden till kanadensiske Brian Jungens skulptur- och lekplats i Kassels lummiga barockpark Karlsaue. Solen blänker i de eleganta formerna, inspirerade av Ludwig Mies van der Rohes klassiska Barcelonastol, vars strikta modernism här plockas i bitar för att integreras med natur och djur. En lekfull illustration av curatorn Carolyn Christov-Bakargievs ambitioner att gå bortom det exklusivt mänskliga, för att finna mer solidariska och hållbara sätt att förhålla sig till existensen och världen. Ut med eurocentrism och antropocentrism, in med djurens perspektiv.

"The Worldly House", Tue Greenfort och Donna Haraway. Foto: Carolina Söderholm
"The Worldly House", Tue Greenfort och Donna Haraway. Foto: Carolina Söderholm

Riktigt intressant är danska Tue Greenfort som i Karlsaues övergivna svanhus byggt ett center kring queer- och feministikonen Donna Haraway, känd för sin gränsöverskridande forskning om cyborgs och arternas förenande länkar. En stimulerande, analytisk oas mitt i ankdammens grumliga vatten – precis som Documenta (13) i sina bästa stunder.

Carolina Söderholm

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet, 26 juni 2012

Posted in konst, kritik och journalistik | Leave a comment

När kitteln kokade över – fribrytarna inom 1960-talets form och design

Kaffekannor formgivna av Sigurd Persson, Kockums, 1960-tal. Foto: Märta Thisner/Gustavsbergs porslinsmuseum
Kaffekannor formgivna av Sigurd Persson, Kockums, 1960-tal. Foto: Märta Thisner/Gustavsbergs porslinsmuseum

I det tysta förevisas en revolution på Form Design Center i Malmö. Låt inte de prydliga podierna bedra. Utställningen ”Fribrytarna” ger en glimt av 1960-talets nydanare inom form och design. Synd bara att den är så städad i sin uppsyn. Föga anar man den nerv och frustration som drev utvecklingen framåt. För femtio år sedan bröt formgivare och konsthantverkare ny mark och gjorde uppror mot den svenska modernismens svala måttfullhet. I deras händer blev materialet levande, bångstyrigt, personligt – rentav fult – medan industrins massproduktion blev den socialt engagerade designerns verktyg, gärna i plastens färgglada kulörer.

På sitt sätt påminner revolten om det tidiga 2000-talets designdebatt. Mitt i välfärdssamhällets konsumtionsyra var plötsligt den goda smaken ifrågasatt, liksom brukskonstens praktiska nyttoperspektiv och exklusiva samlarobjekt. Istället för graciösa silverkannor och slipade kristallglas, förvandlade 1960-talets silversmeder, keramiker och glaskonstnärer sina ateljéer till sjudande, expressiva laboratorier.

Ringar utförda av Claës E. Giertta. Foto: Märta Thisner
Ringar utförda av Claës E. Giertta. Foto: Märta Thisner

Ta Sigurd Perssons ringar som konstverk, prydda med extravaganta former och klasar av klot; guld, silver, almadiner som materialen sällan skådats förr. Eller Claës E Gierttas knottriga smycken, likt en formens science fiction, klingande av futuristisk arkitektur, abstrakt geometri och organiska eruptioner. Lika tydlig är djärvheten på keramikens område. Hertha Hillfons lerskulpturer tycks byggda av drivved och drömmar, ett havererat Nimis eller glansigt korallandskap. Samtidigt göt Anders B Liljefors sina former i sanden, brutala och sträva, med uttryck av en uråldrig naturkraft.

I detta lustfyllda, fysiska tänjande av materialets egenskaper skiljer de sig från dagens radikalt sinnade formgivare, inriktade på konceptuell eller ekologisk design, med kollektiv som Front, Uglycute, Apocalypse Labotek och We work in a fragile material i spetsen. Men gemensamt för båda uppbrott – 1960-talets och samtidens – är frigörelsen från det svenska designarvet. Ett arv som går tillbaka till 1920- och 30-talens internationellt framgångsrika konstindustri och dess vackra vardagsvara. Stilen, elegant och funktionell med kvalitetsstark hantverksgrund, har gått under beteckningar som Swedish Grace och under 1950-talet, Scandinavian Modern. Det senares strama former, blonda träslag och ljusa färgskala dominerar i nyfunktionalismens tappning i hög grad än idag.

Hertha Hillfon, keramisk skulptur, examensarbete från Konstfack, cirka 1959. Foto: Märta Thisner
Hertha Hillfon, keramisk skulptur, examensarbete från Konstfack, cirka 1959. Foto: Märta Thisner

Men 1960-talets formgivare ville annorlunda. Med deras arbete trängde omvärlden, politiken, och den fria konsten in i materialet. Glaset blev tjockt, färgat och bubbligt, glasyrerna krackelerade och rann, medan textilen fylldes av häftiga, sneda stygn. För dem handlade det om att finna en ny position i efterkrigstidens expansiva folkhem, med begynnande lågprisimport och en svensk glas- och textilindustri i kris. Istället för att som tidigare ha kombinerat unikt konstgods med serieproduktion delades yrket nu i två fält: konsthantverkaren i sin ateljé och designern knuten till en industri.

Båda yrkesgrupper brottades med sin uppgift. Medan konsthantverkarna anklagades för världsfrånvänt självförverkligande, kritiserades industridesignern för att gynna habegäret och materialismen, byggd på exploatering av naturens resurser och tredje världens lågavlönade arbetskraft. Istället fordrades ett socialt och moraliskt ansvar. ”Vi lever i en social miljö, där det gamla begreppet konsthantverk har /…/ reducerats till att bli ett uttryck för ett överflödssamhälles lyxkattor”, skrev designskribenten Katarina Dunér i tidningen Form under sent 1960-tal.

Om man, som jag, haft anledning att gräva i tidens designdebatt är det fascinerande med vilken intensitet dessa ämnen diskuterades. Trots en identitet i kris var konsthantverk en angelägenhet som engagerade, i kontrast till den marginaliserade roll det innehar i offentligheten idag.

Medlemmar ur KIF:s styrelse, omkring 1964. Stående fr. v. Tom Möller, Folke Arström, Sven Palmqvist och Sigurd Persson. Sittande fr. v. Claës E. Giertta, Ingrid Atterberg, Stig Lindberg och Algot Törneman. Styrelsens sammansättning ger inte en särskilt rättvis bild av könsfördelning bland tidens konsthantverkare och designer. Industridesignen var visserligen i betydande utsträckning en mansdominerad sfär, men det fanns ett stort antal kvinnliga konsthantverkare verksamma under 1960- och 70-talen. Foto ur KIF:s arkiv.
Medlemmar ur KIF:s styrelse, omkring 1964. Stående fr. v. Tom Möller, Folke Arström, Sven Palmqvist och Sigurd Persson. Sittande fr. v. Claës E. Giertta, Ingrid Atterberg, Stig Lindberg och Algot Törneman. Styrelsens sammansättning ger inte en särskilt rättvis bild av könsfördelning bland tidens konsthantverkare och designer. Industridesignen var visserligen i betydande utsträckning en mansdominerad sfär, men det fanns ett stort antal kvinnliga konsthantverkare verksamma under 1960- och 70-talen. Foto ur KIF:s arkiv.

I arbetet med att finna en legitim plats i samhället spelade KIF – Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare en viktig roll. Organisationen bildades 1961 och firar sitt 50-årsjubileum med utställningen ”Fribrytarna”, som samlar ett drygt femtontal av dess grundare och första medlemmar. Här är tidens fritänkare, inte sällan både provokatörer och folkkära bästsäljare, som Marianne Westman med sin Mon amie-servis eller Stig Lindbergs citruspressar.

Vad som framför allt blir tydligt är hur utvecklingen alltid pågår parallellt. Samtidigt med tidens uppbrott finns modernismens kontinuitet: den pålitliga vardagsvaran och plastservisens lätthet, industrins massproduktion och keramikerns säregna ting. Allt numera tryggt inordnat i den svenska designhistorien. Det är lätt att ställd inför välputsade glasmontrar glömma vilka pionjärer de en gång var.

Carolina Söderholm

Fribrytarna, Form Design Center, Malmö, t o m 3.6

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet 30 maj 2012

Posted in form och design, kritik och journalistik | Leave a comment

Det duger inte, Helsingborg

Firandet av Dunkers 10-årsjubileum har precis avslutats. I tio dagar lyste kulturhuset som en gnistrande diamant vid Öresunds strand, myllrande av liv. I ett större perspektiv framstår hyllningen som ett tomtebloss – sprakande men kort – gentemot den kräftgång Dunkers hamnat i. De senaste fem åren har präglats av chefsbyten, drastiskt nedskurna anslag och sjunkande publiksiffror. I vintras nåddes botten. Nytillträdda chefen Katti Hoflin tvingades ställa in vårens planerade utställning med konstnären Kirsten Justesen – ett av det danska konstlivets tyngsta namn. Inte bara ett avtalsbrott, utan även skandal. Kvar stod Justesen med omfattande förberedelser och kostnader. Istället nödinkallades en grupp unga konstnärer som för en skamlöst låg ersättning lyckades rädda den Dunkerska konstvåren med utställningen ”Ung passion”.

Dunkers kulturhus, Foto: Ole Jais/Bildbanken Kärnan Helsingborg
Dunkers kulturhus, Foto: Ole Jais/Bildbanken Kärnan Helsingborg

Hur kunde detta hända? När Dunkers öppnade för tio år sedan framstod allt som möjligt. Det ståtliga kulturpalatset, ritat av danske Kim Utzon, var en donation på 330 miljoner kronor från de Dunkerska fonderna. Utan ett öre fick Helsingborg ett kulturhus som skulle sätta staden på den nationella och internationella kartan, med konst, musik, teater och barnverksamhet, stadshistoria och kulturskola. Utställningsbudgeten var generös. Nu gjordes magnifika och spektakulära satsningar. Uppmärksammade konstnärer som Andrea Fraser, bröderna Jake och Dinos Chapman, och svenske Torsten Andersson drog långväga publik. Men de sprittande glädjeåren slutade i moll. Lagom till 5-årsjubileet, sparkades chefen Niels Righolt.

I en essä i Helsingborgs Dagblad, fängslande som en thriller, gräver konstkritikern Dan Jönsson i den dunkerska historien. Undersökningar hade visat på ett vagt missnöje hos stadens invånare, som tjänstemän och politiker snabbt tog fasta på. Resultatet blev en hårdare lokal tygling av verksamheten, och dess konstnärliga profil sköts i sank. Idag framstår de första fem årens publiksiffror som önsketal: något för Lunds kulturpolitiker att hålla i minnet när man nu klåfingrigt skärper greppet om stadens konsthall. Mot Lunds konsthalls publik på cirka 65 000 under 2011, kan ställas att Dunkers under årets första nio månader endast hade cirka 13 000 betalande besökare. Och då har Lunds konsthall betydligt mindre budget.

Vad är problemet? Höga entrépriser, brist på förtroende från förvaltning och politiker, en dyr och svårarbetad huskoloss, missriktade besparingskrav – allt detta i en kommun som skryter med att satsa nästmest på kultur i landet. Det duger inte, Helsingborg! Nu krävs kraftsamling och kontinuitet. Fyll Dunkers med det djärva och fylliga innehåll huset byggdes för, och slopa entréavgiften – först då får man valuta för skattekronorna. Ge folket fri tillgång till sitt kulturhus, och gör det inte bara till stadens utan hela Öresundsregionens stolta angelägenhet.

Carolina Söderholm

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet 21 maj 2012

Posted in konst, kritik och journalistik | Leave a comment

Genus, smak och makt på designens bord

"Snippa", Åsa Jungnelius. Foto: Kosta Boda
"Snippa", Åsa Jungnelius. Foto: Kosta Boda

En värmeljushållare formad som en vagina, och ett fallosliknande glasobjekt, moderiktigt prydd med kedjor som en korsning mellan ljusstake och handväska. Med “Snippan” och “Storstaken” har formgivaren och glaskonstnären Åsa Jungnelius, knuten till anrika Kosta Boda, provokativt fört upp frågor om kön och maktstrukturer på den svenska designens bord. Och det går bra för henne. Gensvaret från publiken var starkt när hon i veckan pratade genus, smak och form tillsammans med brittiska designhistorikern Penny Sparke på Form Design Center.

"Make up", Åsa Jungnelius. Foto: Kosta Boda
"Make up", Åsa Jungnelius. Foto: Kosta Boda

I butikerna säljer hennes glossiga glasläppstift- och nagellack i tusental. Grunden för hennes arbete är benhårt politisk, estetisk njutning kombinerad med ett skarpt intellekt. Med en ilska som väcker liv i det sena 1960-talets engagerade konsthantverk gör hon revolt mot de stereotypa former samhällets konventioner stöper oss i. Precis som Jungnelius växte jag upp på 1970-talet då det kvinnliga könsorganet bakvänt nog kallades framstjärt, ett slags icke-ord som genomslaget av “snippa” tacksamt nog satt stopp för. Det fina med Jungnelius arbete är hur det på en gång fungerar som en hyllning till den kvinnliga sfären och samtidigt både bejakar och ifrågasätter vår begärsdrivna konsumtionskultur.

Carolina Söderholm

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet 13 maj 2012

Posted in form och design, kritik och journalistik | Leave a comment