Superkraft i klassrummet – Konst i skolan ger annan typ av kompetens

”Konst i skolan” – projektet låter inte så märkvärdigt. Men det öppnar dörren till en värld av möjligheter. Det handlar om att låta samtidskonsten spela en aktiv roll i grundskolan. Inte som en extra bildlektion. Nej, syftet är att lyfta fram konstnärens unika kompetens. Förmågan att tänka fritt och kritiskt, att kliva utanför traditionens ramar, och söka nya ingångar till de frågor och ämnen som eleverna arbetar med. Ganska få skolbarn – eller för den delen lärare – känner till hur konstnärer arbetar idag. Eller exakt hur relevant samtidskonst kan vara för samhällets skilda aktörer och fält.

"Super-bebis", ett samarbete mellan Leif Holmstrand och klass 7:2C Centralskolan i Svedala
"Super-bebis", ett samarbete mellan Leif Holmstrand och klass 7:2C Centralskolan i Svedala. Foto: Leif Holmstrand

Man kan ta Leif Holmstrands samarbete med Centralskolan i Svedala som exempel. I en intervju berättar den berörda läraren hur han plötsligt insåg hur styrd han var av undervisningens givna ram. I klassrummet visste han precis vilken kunskap han frågade efter. Och än viktigare: eleverna visste precis vilka svar han ville ha. Men genom Leif Holmstrands okonventionella förhållningssätt till ämnet – krafter av olika slag – vidgades perspektivet. Skolarbetet växte från vindkraft, vattenkraft och tyngdkraft till att omfatta vänskaps-, kärleks- och superkrafter, medan vilda uppslag och utopiska fantasier gav energi och näring också åt de mer jordnära alternativen.

Projektet drivs genom Konstfrämjandet Skåne sedan år 2010. På Galleri S:t Gertrud redovisas nu i två omgångar vinterns och vårens sex projekt, som ägt rum på skolor i Malmö och runt om i Skåne. Intressant nog har man valt konstnärer som, förutom lokal förankring på de olika platserna, inte har särskilt mycket gemensamt. Utöver djupt originelle Leif Holmstrand, deltar bland andra Joanna Thede, Annelie Nilsson och Jes Brinch – alla med starka konstnärskap bortom traditionella genrer som teckning, måleri och skulptur. Bland de spännande projekt som nu visas finns Nilsmagnus Skölds samarbete med Munkhätteskolan i Malmö, där eleverna ger en humoristisk, uppriktig och bitvis hjärtslitande bild av sin identitet och vardag. Vore konst alltid så omedelbar och angelägen, hade det varit fantastiskt. Utöver att utveckla nya tankegångar och arbetsstrategier hos eleverna, väcker samarbetet därtill förhoppningsvis en nyfikenhet på samtidskonsten, också hos en sjundeklassare i Trelleborg, Degeberga eller Malmö.

Samtidigt gäller det att vara tydlig med ramarna för projektet. Syftet är inte att förvandla konstnärer till nyttiga redskap i samhällets tjänst, eller för den delen till marknadsekonomins resultatinriktade konsulter. Då töms konsten snabbt på sin kritiska potential. Men med sin förmåga att tänka innovativt, självständigt och kreativt besitter konstnärer värdefull kunskap. Om samhället i stort kan inse det, och skapa bättre villkor och utrymme för att ta tillvara deras kompetens, är mycket vunnet.

Carolina Söderholm

”Konst i skolan” visas på Galleri S:t Gertrud i Malmö t o m 7.4 samt 14.4-28.4.2012

Artikeln publicerad i Sydsvenskan 4 april 2012

Posted in konst, kritik och journalistik | Leave a comment

Rasande snyggt när Anette Harboe Flensburg går vidare

"Sitting Falling", Anette Harboe Flensburg. Foto: Galerie Leger
"Sitting Falling", Anette Harboe Flensburg. Foto: Galerie Leger

Det är flott måleri som Anette Harboe Flensburg visar på Galerie Leger. Förmodligen det bästa jag har sett av denna danska konstnär, som kallats en modern Wilhelm Hammershøi. Liksom sin berömde landsman målar hon främst interiörer, präglade av en avskalad enkelhet och tystnad. Men där Hammershøi – aktuell på Statens museum for kunst – arbetar i en stramt melankolisk gråskala bär Flensburgs måleri på en klar lyster som reflekteras i den modernistiska arkitekturens rum. I hennes bilder öppnar sig dörrar mot trädgårdens solljus, medan väggar och golv skimrar i palettens alla kulörer, vid sidan av orientaliska mönster och gåtfulla porträtt.

"Room No 14", Anette Harboe Flensburg. Foto: Galerie Leger
"Room No 14", Anette Harboe Flensburg. Foto: Galerie Leger

Genom åren har hon – med sin snudd på för perfekta finish – ibland balanserat farligt nära det rent dekorativa, den skiljelinje varje konstnär som laborerar med skönhetens estetik vet är förödande att överträda. Fast Flensburgs måleri har en djupare klangbotten, vilket nu förstärks när en människa, den unga flickan, för första gången tar plats i hennes miljöer. Skarpare än tidigare kontrasteras hennes distinkta penseldrag mot rummens hemlighetsfulla karaktär. Dörrar, bilder och speglar blir till öppningar mot andra dimensioner; som det förflutna, drömmen och framtiden, medan motivens skenbart logiska klarhet undermineras av oro och begär.

"Katsura vertical", Anette Harboe Flensburg. Foto: Galerie Leger
"Katsura vertical", Anette Harboe Flensburg. Foto: Galerie Leger

Ett av de starkaste verken, ”Katsura vertical”, ger känslan av att träda in en blandning av en Mondrianmålning och en japansk villa. Det är rasande snyggt och likväl gäckande gåtfullt. Framför allt blir det tydligt hur Anette Harboe Flensburg genom att föra in den mänskliga närvaron nu går vidare in i en ny och lovande fas.

Carolina Söderholm

”The house, the clothing, the girl”, Anette Harboe Flensburg, Galerie Leger, t o m 29.2

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet 17 februari 2012.

Posted in konst, kritik och journalistik | Leave a comment

Loop City – urbant och ekologiskt när Öresund blir San Francisco Bay

Loop City, The Green Waterfront, vid Albertslund Hersted Industripark. Bild: BIG - Bjarke Ingels Group
Loop City, The Green Waterfront, vid Albertslund Hersted Industripark. Bild: BIG - Bjarke Ingels Group

När Köpenhamn tänker till kring framtidens storstadsområde förvandlas Öresundsregionen till ett kreativt San Francisco Bay. Urbant ekologiskt lantbruk, piazzor med solenergi, romerskt heta bad och stadskanaler kombineras med smarta energi-, vatten och avfallssystem. Men framför allt handlar det om förtätning, hållbarhet, mångfald och social aktivitet.

Loop City, Öresundsregionens tio ringar. Bild: BIG - Bjarke Ingels Group
Loop City, Öresundsregionens tio ringar. Bild: BIG - Bjarke Ingels Group

I utställningen och programhäftet ”Loop City”, aktuellt på Form Design Center i Malmö (t o m 4.3), presenteras visionerna som knyter samman tio av Köpenhamns kringkommuner med en ny metrolinje och utvecklar eftersatta förorts- och industriområden till attraktiva knutpunkter. Det intressanta är hur man förenar teknologiskt innovativa och ekonomiskt rationella lösningar med djärv arkitektonisk form och ett starkt ekologiskt perspektiv. Det doftar utopi, men som huvudansvarig för konceptet – succéarkitektkontoret BIG, Bjarke Ingels Group – tidigare visat är också det till synes omöjliga möjligt. Materialet är ett måste att ta del av för varje skånsk samhällsplanerare.

Carolina Söderholm

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet 26.1.2012

Posted in form och design, kritik och journalistik | Leave a comment

Helene Schjerfbeck – lysande finsk modernist på Ordrupgaard

Helene Schjerfbeck, "Självporträtt", 1912. Foto: Ateneum Konstmuseum, Finland/Ordrupgaard
Helene Schjerfbeck, "Självporträtt", 1912. Foto: Ateneum Konstmuseum, Finland/Ordrupgaard

”Tag Frida Kahlos liv och Edvard Munchs öga och få en måttstock för finska Helene Schjerfbecks verk…” När Ordrupgaard utanför Köpenhamn visar Finlands lågmälda nationalikon så skräder man inte på orden. Citatet, hämtat ur brittiska The Independent, placerar strategiskt Schjerfbeck mitt i den konsthistoriska hetluften.

Men den lånade strålglansen är överflödig. Det var med sina egna ögon hon målade sig till positionen som en av Nordens främsta modernister. Att hennes öde rymmer vissa likheter med Frida Kahlos – en tidig olycka gav dem båda men för livet – betyder inte att de förutom etiketten kvinnlig målare hade särskilt mycket gemensamt.

Efter de tidiga studieresorna i Europa gick Helene Schjerfbeck (1862-1946) tystlåtet men konsekvent sin egen väg. Medan manliga stormålare som Akseli Gallen-Kallela odlade en mytologisk nationalromantik – ett led i tidens politiska strävan att hävda den finska nationens identitet gentemot stormakten i öster – utvecklade hon en avklarnad modernism, närmast extrem i sin reducerade enkelhet.

Helene Schjerfbeck, "De röda äpplena", 1915. Foto: Ateneum Konstmuseum, Finland/Ordrupgaard
Helene Schjerfbeck, "De röda äpplena", 1915. Foto: Ateneum Konstmuseum, Finland/Ordrupgaard

Motiven hämtade hon från den närmsta sfären; under många år livet med modern i en småstad norr om Helsingfors. I det påminner hon om förebilden Cézanne, som revolutionerade konsten genom att måla ett fat med äpplen. Liksom Cézanne kom hon att bygga volymer och ytor av färg och form, istället för att skapa en illusion av verklighet. Men hon är djärv också. Som i ”Cirkusflickan” från 1916. Klarröda läppar lyser spotskt medan ansiktets övriga drag bleknar in i duken. Desto mer närvarande är hennes eget självporträtt från 1912. Med sårbar blick möter hon betraktaren. Ansiktet är asymmetriskt, format av färgfläckar och platta ytor. All idealisering är bortsopad, greppet är för tiden radikalt.

Övertalad att lämna det krigsdrabbade Finland tillbringade Helene Schjerfbeck sin sista tid i svenska Saltsjöbaden. Här tillkommer en av modern tids märkligaste svit självporträtt. Närgånget följer hon den egna spegelbildens sönderfall. Bräckligheten, skärpan, skuggorna som växer. Ögonens svarta hål. Munchs ”Skriet” spökar i garderoben, men inte ens han ägde Schjerfbecks pregnanta enkelhet. Obevekligt tecknar hon sig in i döden.

Helene Schjerfbeck, "Självporträtt", Saltsjöbaden, 1944-45. Foto: Didrichsen Art Museum/Ordrupgaard
Helene Schjerfbeck, "Självporträtt", Saltsjöbaden, 1944-45. Foto: Didrichsen Art Museum/Ordrupgaard

Dessa sena självporträtt utgör utställningens crescendo. Vad som däremot bäst helt förbises är sidoutställningen med nutida finsk konst, tänkt att möta Schjerfbeck över tid och rum. Trots respektabla namn som Nina Roos är det en satsning som kapsejsar helt, både spretig och uddlös. Mot den framstår Schjerfbeckpresentationen som en liten diamant, vars dämpade facetter bildar en lysande helhet.

Carolina Söderholm

Helene Schjerfbeck, Ordrupgaard, t o m 12.2.2012

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet 20.1.2012

Posted in konst, kritik och journalistik | Leave a comment

Zoom! – italienska designdelikatesser på Vandalorum

Franco Albini, Sessel Fiorenza, 1952 för Arflex. Foto: Aldo Ballo + Marirosa Toscani Ballo, Milano 1991.
Franco Albini, Sessel Fiorenza, 1952 för Arflex. Foto: Aldo Ballo + Marirosa Toscani Ballo, Milano

Vill man se riktigt bra italiensk design i vinter, ska man åka till Småland. Det låter kanske märkligt, men just nu är det i ett par röda lador utanför Värnamo som landets vassaste designutställning visas. Utkastat bredvid E4:an, där drygt en miljon bilar varje månad susar förbi, ligger sedan i våras Vandalorum. Tjugofem år har gått sedan möbelkungen Sven Lundh, tidigare vd för Källemo och en gång intendent för Smålands konstarkiv, först tog initiativet till satsningen. Sedan dess har rykten florerat, konkursen hotat, världsnamn dykt upp och hoppat av. Under tiden har lokala motorer stadigt arbetat för att förankra det hittills huvudsakligen privat finansierade centret i ett småländskt näringsliv.

Processen bakom Vandalorums tillkomst utgör en snårig historia. Tidigt knöts den fritänkande museimannen Pontus Hultén till projektet. Med sina erfarenheter från chefsåren vid Moderna Museet i Stockholm och Centre Pompidou i Paris satte han snabbt det egenhändigt uppfunna namnet Vandalorum på den svenska konstkartan. Men med en kostsam pilotutställning om vandalernas historia – vilken han envist sökte härleda till just Värnamo – drev han närapå projektet i sank. Den utlovade Hulténska samlingen gick till Moderna museet i Stockholm, och istället var det skånske Sune Nordgren som på sitt karaktäristiska entreprenörsvis förverkligade visionen. Nu står så äntligen de resliga byggnaderna, ritade av den internationelle stjärnarkitekten Renzo Piano, på plats. Här ryms förutom den egna utställningsverksamheten, Smålands konstarkivs utställningar och samlingar, restaurang, museishop och ett samarbete med Linnéuniversitetets designutbildning på mastersnivå. Etapp ett av det smått osannolika projektet är i hamn, och Småland – kanske rentav södra Sverige – har fått ett självklart centrum för konst och design.

På sexhundra generösa kvadratmeter presenteras under december och januari ”Zoom”, en vällustig exposé med den italienska designhistoriens troféer, producerad av Vitra Design Museum i Schweiz. Utställningen är ett veritabelt gottebord för varje designfantast. Tidsmässigt sträcker den sig från 1950-talets tidiga glansepok över 1960- och 70-talens utopiska möbellandskap, uppblåsbara stolar och blankröda skrivmaskiner till 1980-talets Memphis-grupp.

Archizoom, "Safari" för Poltronova, 1968
Archizoom, "Safari" för Poltronova, 1968

Här kan man följa det italienska designunder, som med bas i Milano växte fram under efterkrigstiden. Nyckeln till framgång låg i metoden att i den tyska modernistiska Bauhausskolans anda koppla samman konst, arkitektur och konsthantverk med teknologi och industri. På 1960-talet drevs symbiosen mellan design och industri steget längre, när stjärnskott som Vico Magistretti och Joe Colombo experimenterade med tidens nya, billiga plast- och vinylmaterial. I Värnamo finns klassiker som Gaetano Pesces turkoslysande UP, en rundad sittpuff/fåtölj tillverkade av ett enda stycke skumplast och som i tidens rationaliserade anda transporterades komprimerad till en tiondel av sin normala storlek. Saccosäcken, fylld med plastkulor, och tillverkad av Zanotta, blev en fluga som över en natt nådde också våra nordliga breddgrader.

Men utställningens tveklösa huvudnummer utgörs av det zebrarandiga sofflandskapet Safari, ritat 1968 av Archizoom. Till skillnad från Memphisgruppens senare och mer sönderkramade postmodernism framstår den snudd på lika uppseendeväckande idag, med sin utstrålning av sensuell glamour och traditionsrevolt. För lika mycket som objekten, är det idéerna som fascinerar, introduktionen av ett nytt och flexibelt sätt att leva, umgås och bo. Det tar utställningen fasta på, genom att visa hur designen presenterades i publikationer och utställningar. En väsentlig roll spelar fotograferna Aldo och Marirosa Ballos arbete. Genom deras studio i Milano passerade de flesta designnyheter, för att sedan i raffinerade bildreportage dyka upp i tidskrifter som Interni, Abitare, Casa Vogue och Domus.

Det här är en riktigt flott utställning som ger mersmak. Men efter årets designsatsningar – invigde gjorde ”Cykeln som idé och design” – går nästa år främst i konstens tecken. Först ut i februari är 100-års jubilerande Max Walter Svanberg. Jag hoppas att Vandalorum framöver finner ett bra sätt att hantera sitt rätt ovanliga, och just därför intressanta, dubbla fokus. Idealet vore att konst och design inte bara byts av utan också möts i stimulerande konfrontation.

Carolina Söderholm

”Zoom – italiensk design”, visas på Vandalorum, Värnamo, t o m 22.1.2012

”Skimrande bildpoesi”, med Max Walter Svanberg, öppnar den 4.2.2012

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet 16.1.2011

Posted in form och design, kritik och journalistik | Leave a comment

Gerhard Nordström – det enda du nu måste se

Gerhard Nordström, "Sommaren 1970"
"Sommarbordet I", ur sviten "Sommaren 1970", Gerhard Nordström, 1972

Det har pratats mycket om måleriets återkomst de senaste tio åren. En ung generation har gett sig i kast med det traditionstyngda mediet från nya perspektiv. Men när Malmö konsthall för första gången på länge visar en rejäl måleriutställning är det den erfarne mästaren som tar plats på scen. Det betyder inte att samtidens horisont fått ge vika. Få målare är mer relevanta att visa nu och här än Gerhard Nordström (f 1925). Att han sedan femtio år tillbaka varit en förgrundsgestalt på den regionala konstlivet är mindre viktigt. Det väsentliga är styrkan i hans konstnärskap, som ännu fortsätter att utvecklas och växa.

Möjligheterna är goda att det nu får det nationella och internationella genomslag det förtjänar. Utställningen är starkt genomförd, och tänkt att vandra vidare. Långt från en pliktskyldig retrospektiv lyfter den fram hans stora ledmotiv. Jorden, livet, döden, naturens skönhet, människans vanvett och sårbarhet. Parallellt visas 1800-talskonstnären Francisco Goyas grafiska svit ”Krigets fasor”. Det är ett effektfullt grepp att kontrastera det två mot varandra. Båda har med brutal kraft skildrat människan söndertrasad av krigets ohygglighet. Bittert nog har bådas bilder samma aktualitet, som då de utfördes för tvåhundra respektive fyrtio år sedan.

Nordströms arbete fyller den stora hallen med en självklar auktoritet. Tidlöst, existentiellt och politiskt. Till skillnad från mycket av 1970-talets politiska konst har hans engagemang inte bundit hans bildvärld vid en fråga eller epok; möjligen med undantag för grafiken. Snarare har hans måleri en episk kraft, som i sina mörka stunder kan påminna om Anselm Kiefers. Men  mot makt- och civilisationskritiken tar lusten spjärn. På Galleri Estetica visar han samtidigt en bedövande lustvandring i kolorismens prakt. Det är en sällsynt bedrift att måla blomstrens skönhet befriad från banalitet.

Gerhard Nordström, "Traktorspår", 1986
"Traktorspår", Gerhard Nordström, 1986

På konsthallen breder synfälten ut sig: den plöjda åkermarken, rotvältorna, de öde industrilandskapen, Pompeji.  Urvalet är sammanhållet och konsekvent. Naturens växtkraft och måleriets sinnlighet – den feta myllan som vidunderligt skiftar i blått och violett – möter spåren från en ödelagd eller övergiven mänsklig civilisation. Nordström äger förmågan att behärska det storslagna. Handfast och precist tar han ner lidelsen på jorden. Sedan barnsben rotad i slättlandskapet sluter han livets kretslopp.

I obevekligt blickfång står sviten ”Sommaren 1970”. Målningarna av händelserna i Song My under Vietnamkriget 1968 blev Nordströms genombrott då de visades 1972. Här möts hans teman och drivkrafter när han låter världarna implodera. Han hade tänkt att måla landskap, den där sommaren i Maglehem. Men omvärlden trängde in i snåren, fläckade picknickbordets vita duk, slet idyllen i stycken. Vid den soliga vägkanten ligger en tappad docka, ängsgräset sluter sig kring barnets kropp. Med fotorealistisk skärpa placerar han massakern på kvinnor och barn i Österlens sommarprakt. Distansen är utraderad. Och det finns inte längre någon tröst att söka i den paradisiska grönskan.

I detta avseende följs Nordström och Goya åt. Den spanske hovmålaren var under det tidiga 1800-talets Napoleonkrig den förste konstnär att skildra krigets terror med civilbefolkningens ögon. Många av de scener han tecknat – av våldtäkter, lynchningar, lemlästning och svält – tros han själv ha bevittnat. Det är begripligt att sviten i dess helhet inte visades förrän långt efter Goyas död. Dess innehåll – som även obarmhärtigt häcklar den efterföljande regimen – var alltför kontroversiellt.

Men det är Gerhard Nordströms måleri som gör detta till den enda utställning som just nu måste ses. Hans livsverk står för sig själv i svensk konsthistoria.

Carolina Söderholm

Gerhard Nordström, Francisco Goya, ”Krigets fasor”, Malmö konsthall t o m 26.2.2012

Gerhard Nordström, ”En koloristisk lustvandring”, Galleri Estetica, t o m 5.2.2012

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet, 20.12.2011

Posted in konst, kritik och journalistik | Leave a comment

The Icelandic Love Corporation: en bisarr strumpbyxa

The Icelandic Love Corporation
The Icelandic Love Corporation Foto: Lilith Performance Studio

Det första jag känner när jag kommer hem är att strumpbyxorna kliar. Nylonstrumpan, denna trettiotalets innovation, en gång lyx, syntetisk andra hud, kontrollpansar och erotisk lyster. Nu skaver den och tvingar hullet att rätta sig. Kvinnokroppen ska formas, kulturvarelsen hållas upprätt. Inuti The Icelandic Love Corporations katalog hittar jag Freuds tanke om hur människans tunna civilisationsfernissa när som helst kan ge vika för ”undervärldens” destruktiva krafter. Han kunde inte haft mer rätt.

Den isländska performancegruppen har gjort det till sin specialitet att använda hudfärgade, mångfärgade, svarta nylonstrumpor. Det har visat sig vara ett tacksamt material som omsluter de mest privata, politiska och existentiella zoner. ”Think less – feel more” uppmanar de under veckoslutet på Lilith Performance Studio. Jag tar dem på orden och känner efter. Vad har jag upplevt? Något helt bisarrt och irrationellt. En timmas frirum, fylld av den öppenhet som följer av vissheten att vad som helst kan hända. Det är en värdefull känsla.

Undertexten stavas maktkritik, revolt och underkastelse. Fast också dadaismens subversiva  humor. Kisar jag kan jag ännu se dem i dimman, dessa kvinnliga kroppsstrumpor och episka karaktärer. Vi, publiken, står lydigt uppställda längs spegelväggar. Klädda i svart, och likt förskrämda skolbarn anvisade var sin visirförsedd hjälm av en sträng lärarinna. Så kan akten ta sin början.

På sitt sätt liknar den ett skådespel. Åtta kvinnor, varav en slutligen skall stiga mot skyn i ett stroboskopiskt, trumdånande crescendo. Runt dem släpar mannen sina bördor, stenar fästa vid kroppen med nylonstrumpans seghet. Här finns gott om symbolik. Som hur vi ikläder oss våra identiteter och roller, tenderar att rätta oss i ledet, uthärda sisyfosarbetes vanmakt. Och mitt i allt, en fåfäng ballong av hopp, möjligheten att snärjas eller kasta sin mantel.

The Icelandic Love Corporation
The Icelandic Love Corporation

Låt dig inte övertrumfas av ekonomins, vetenskapens, industrins ekvationer och hierarkier – även de styrs av känslor och begär. Ungefär så lär trions budskap lyda, sedd i ljuset av inte minst hemlandets finansiella kollaps. Fast det är föreställningens absurda, estetiska kvaliteter jag suger åt mig. Den exklusiva känslan av att tillsammans bevittna en mystisk rit, med de tre isländskorna som översteprästinnor. Sedd i förhållande till andra konstnärer som intresserat sig för nylonstrumpans potential är deras handlag både dovare och mer löftesrikt. Italienska Vanessa Beecroft är känd för sina performances med kvinnor endast klädda i strumpbyxor och stövlar – genom sitt blotta antal och allvar mer hotfulla än sensuella. Den isländska trion går snäppet längre, och tömmer det elastiska materialet på all sexualitet men adderar det oförutsägbara. Brasilianske Ernesto Neto förvandlade Malmö konsthall till ett kryddigt sagoland, förförisk, ljust och lekfullt.

Men detta är också en lek, oförnuftig, bitvis utdragen men väl värd att leka. Som att kliva in i en surrealistisk målning, en mörk isländsk och samtida saga.

Carolina Söderholm

”Think less – feel more”, The Icelandic Love Corporation, Lilith Performance Studio, 1 – 4 dec, kl 19 och 21.

Publicerad i Sydsvenskan 9.12.2011

Posted in konst, kritik och journalistik | Leave a comment

c/o Jens Fager

Jens Fager var Konstfackstudenten som gjorde världssuccé med sina grovhuggna stilmöbler i lysande kulörer. Numera väger han samman funktion, surrealism och elegans i designprojekt som tar honom från catwalken till köksbänken. Plaza möter honom bland äppelträden i Ängelholm för att se om han lever som han lär.

Trädgårdens prunkande rabatter visar sig vara färgbadet före reningen. När Jens Fager slår upp dörren är det till en studie i vitt. Genom bottenvåningens vida rymd sugs blicken mot ett par karmstolar i grått. Upptakten kunde inte vara mer passande. Det var just denna stol som 2008 satte den internationella designbranschen i spinn. Med våghalsig teknik hade han skulpterat karmstol, kandelaber och bord i bandsågen på Konstfack, en tolkning av barndomshemmets gustavianska fåtölj. Till priset av ett par tilltufsade fingrar fick kollektionen en grovt tillyxad finish, som kom den direkt från snickarboden. Presenterad på Milanomässan utgjorde den en rå sensation av humor, hantverk och historia. Varför blev genomslaget så starkt?

Jens Fager Raw karmstol

- Jag tror att många kan känna igen sin barndoms former och det svenska kulturarvet. Samtidigt är den kaxig med sin ruffa, bandsågade yta. Och så är det kulörerna i grått, gult och grönt som ger ett närmast grafiskt uttryck, säger Jens Fager.

Dottern Estelle, tio månader, reser sig från golvet och slår näsan i den berömda stolen, som både hunnit hamna i en inredning av Philippe Starck och på Röhsska museet i Göteborg. De senaste åren har Jens Fagers revolt mot designindustrins slimmade estetik och polerade ytor tagit honom till utställningar i London, Tokyo och Toronto, medan holländska trendgurun Li Edelkoort utnämnt Raw till designklassiker.

Den första tillverkningen höll han själv i hos ett litet snickeri, och signerade varje stol för hand. Nu står danska Muuto som producent. Med ett pris på cirka 10 000 kronor ligger den handgjorda stolen närmare ett exklusivt samlarobjekt än massproducerat vardagsting. Fast Jens Fager är inte intresserad av att dra gränser mellan design som konst och bruksföremål.

- Jag menar att även om man ritar en produkt som produceras i flera hundratusentals exemplar kan den äga en stark konstnärlig ådra, det behöver inte bli anonymt och maskinellt. För mig är funktionen viktig. Är det en stol ska den gå att använda, och vara bekväm att sitta i.

Blicken blir lyrisk under den pojkaktiga kalufsen när han talar om kvaliteterna i Åke Axelssons möbelkonst, vars stolar omger det stora slagbordet som en gång stått på Krapperups slott. Här i trävillan från 1940-talets början har var sak sin plats och funktion. I den numera öppna planlösningen skymtar Jasper Morrison, Tom Dixon, Jonas Bohlin och Josef Frank. Men de har inte anlänt utan strid. Hustrun Sarah är också formgivare, på Ikea i Älmhult, och diskussionerna har gått heta. Fast känslan för äkta material, det hållbara och genomarbetade, är gemensam. Som i Börge Mogensens tidlösa Spanska stol framför den öppna spisen.

- Jag känner igen mig i den, i lädret och stadigheten. Den kan hålla hur länge som helst, säger Jens som länge gått och suktat och i våras tog chansen när ettan mitt i Stockholm byttes mot trädgård och svängrum i skånska Ängelholm.

Här i Sarahs hemstad stöttar hennes mamma med barnpassning i sitt galleri och bed breakfast vid stranden, medan jobbet i Småland finns inom pendlaravstånd. Jens å sin sida har nio minuter till flyget som tar honom till Stockholm och studion i en gammal charkbutik i Björkhagen. Född i Katrineholm är han van vid småstadens lugna tempo. Fast då utgjorde det en drivkraft att ge sig av.

- Det var den klassiska viljan att bryta sig loss från det lilla, trånga samhället. Man hade inget att förlora, och det har varit min styrka. Jag har levt under devisen att vill man något tillräckligt mycket, så är allt möjligt. Det är bara att ge sig fan på det.

På väggen i arbetsrummet hänger en klarblå John Kandellstol, ”en formgivare man sneglat rätt länge på”, medan en flitigt använd KG Nilssons Färglära, toppar boktraven på bockbordet. Om ungdomens pedantiska period satt sina spår i hemmet så får man här inne lov att måla och stänka färg på golvet. Det fria skapandet sätter Jens Fager högt. Bland förebilderna nämner han sin tidigare professor Jonas Bohlin, men också italienske Enzo Mari.

- För det fina mötet mellan det konstnärliga och hyperindustriella.

Under skoltiden gav en utbytestermin i Japan starka impulser.

- Landskapet, hantverkskunnandet, kulturen tilltalar mig, det vackra och poetiska. Men också förmågan att fokusera på att bli riktigt bra på något, och sedan köra hundratio procent.

Från början ville han bli kock, landets bästa, och öppna egen restaurang. Han gick restauranglinjen, jobbade sig upp i Oslo, på Operakällaren och Berns. Samma målmedvetna driv präglar hans formgivning. Erfarenheten från åren vid spisen märks när han demonstrerar en serie mixerskålar och köksredskap vid det egna kökets marmorhäll. Uppdragsgivaren Rigtig, ett undermärke till danska Stelton, har en tydlig miljöprofil. Materialet är till hälften bambufiber och till hälften melamin. Det ska vara elegant och praktiskt. Ingen detalj är oväsentlig. En sådan degskrapa ritar bara den som är van att knåda själv.

Numera har han två medarbetare i studion. Uppdragen skiftar, från att regissera en möbel- och modevisning på catwalken under fjolårets designvecka i Malmö, till proffsverktyg för bartenders eller inredningar för kontor och restaurang.

- Jag vill hitta kärnan i verksamheten, förstå funktionen och bygga en berättelse kring det. Ge arbetsglädje genom praktiska lösningar och material som tål slitage. Men det ska också vara något som berör, med humor, surrealism eller poesi.

Intresset för det oförutsägbara går igen i väggarnas grafiska blad med bisarra motiv från medstudenter på Konstfack, liksom i karmstolen Raws skruvade formspråk. Kontrasten är tydlig till lamporna i taket. De tillhör serien Lens som han ritat för svenska Zero, vita och diskreta med stark integritet. Fast konsekvensen finns där, både i hans arbete och hem. För det är i just detta spänningsfält mellan saklighet och humor, industri och hantverk som Jens Fager trivs.

Carolina Söderholm

Posted in form och design, kritik och journalistik | Leave a comment

Ett magnifikt helvete

Marcus Larson, "Hav i månsken med fyr och brinnande ångfartyg", 1859. Foto: Liljevalchs konsthall
Marcus Larson, "Hav i månsken med fyr och brinnande ångfartyg", 1859. Foto: Liljevalchs konsthall

Liksom skräckfilmer har konstens helvetesskildringar sin dramaturgi. Redan medeltidens målare dekorerade kyrkovalv med makabra djävulsorgier. Från Albertus Pictor och Hieronymous Bosch till ett nutida stjärnskott som Tilda Lovell har konstnärer vällustigt ägnat sig åt domedagsscener fyllda med bisarra odjur och groteska hybrider. 1800-talets romantiker lät naturkrafterna rasa i våldsamma skildringar av skeppsbrott och stormar, medan 1960- och 70-talens atombombsskräck födde en egen undergångsgenre, i vilken förödda civilisationer mötte en sval sciencefiction-estetik.

Liljevalchs konsthall vet precis vad de gör när de förvandlar de sobra salarna till ett glödande helvete. Inte undra på att chefen Mårten Castenfors i katalogen skryter med att han känner sig som en kung. Jag kan förstå honom. Detta är en magnifik utställning, lika beckmörkt hotfull som barockt överdådig. Avgrundsgapet är stort, från en infernoscenografi à la 1600-tal till Dick Bengtsson dova hakkorsmålningar och Jenny Holzers digitala textinstallation, byggd på förhör med amerikanska soldater i Irak. Men Holzer förmår, med sina kyligt anonyma medel, långt mer än aldrig så många svulstiga skräckvisioner. De framblinkade protokollraderna i neon gör avgrunden lika plågsamt verkligt som Goyas mardrömslika svit av etsningar från det spanska inbördeskrigets övergrepp. Eftersmaken är bitter, och metalliskt kväljande.

Detta må nu vara en succé i utställningsform, men vad visar den? Att människan alltid haft ett trängande behov av att gestalta sina rädslor, antingen syftet varit avskräckande eller besvärjande? Naturligtvis så. Men det finns fler drivkrafter. Tracey Moffatt leker med fasans njutning när hon klipper samman kända katastrofscener genom filmhistorien till en actionexposé med pulserande soundtrack. Gång på gång går jorden under medan vi fascinerat ser på. Och vädjar inte hela helvetestemat till denna människans sensationslystnad? Ett slags spekulativ underhållning, om än med molande inslag av skam och skuld.

Fast det mest intressanta i denna domedagsfrossa är den hårfina linjen mellan utopi och dystopi. Hur samma estetik, arkitektur och teknik ömsom kan gestalta en hägrande drömtillvaro och en havererad mänsklighet. I Liljevalchs källare utför P O Ultvedts mekaniska skulpturer en grym dödsdans, efter krypskyttarnas arbete i belägringens Sarajevo. Så fjärran den Ultvedt som på 1960- och 70-talen med samma svartmålade mekanik bistod Niki de Saint Phalle och Jean Tinguely i skapandet av radikalt utopiska visioner. På liknande sätt arbetar flera av konstnärerna med modernismens och science fictionkulturens futuristiska formspråk. Kanske är det därför detta tema fängslar så starkt. Som både historien och konsten visar rymmer varje paradis sin egen helvetespotential.

Carolina Söderholm

Utställningen ”Helvete” visas på Liljevalchs konsthall t o m 8.1

Posted in konst, kritik och journalistik | Leave a comment